…att det finns de som irriterar sig på optimism och entusiasm. Att det sticker i ögonen på folk när det går bra för andra. Eller när andra har mage att uttrycka sin glädje eller tacksamhet eller stolthet över framgångar.

Jag skriver ju en hel del på facebook. Jag tycker att det är kul. Säkert 75% av mina uppdateringar handlar om hunderiet. Och långt mer än hälften av min fb-vänner är hundrelaterade på något vis. Resten har säkert sedan länge avpoletterat mig som hopplöst nördig

Jag tycker det är kul att skriva när nåt kul har hänt. Tex som är vi tränat och det känts riktigt bra. Tänk att det då finns de som irriterar sig…?

Att jag väljer att uttrycka det som är mest positivt i min vardag betyder ju knappast att det inte finns det som är mindre positivt, eller rent av ordentligt negativt. Det betyder bara att det är det positiva jag vill dela med mig av, just då.

Hur kan detta vara störande?

Om jag då och då skriver saker som är mindre positiva…delar nåt trist som hänt, eller om jag är på dåligt humör och behöver gnälla av mig i cyberrymden…. Då gör jag ju det för min egen skull. Det vore ju helsjukt om jag skulle göra det för att på något sätt uppfylla andras behov av olycka och pessimism?

För är det så? Att de som stör sig på entusiasm på något sätt behöver se och förstå att andra också mår dåligt? Att de inte är ensamma om att känna sig misslyckade och låga?

Jag har ju dagar när vår träning går skit. När min hund är himla billig och jag är en usel tränare. Eller usel mamma. Eller usel hustru… och så vidare. Men om jag inte känner behov av att uttrycka det annat än inför dem det berör, kan det väl få vara så? Inte ska jag väl behöva skylta med mina tillkortakommanden för att någon annan ska känna sig bättre? Blir det jag skriver mindre trovärdigt om jag inte gör det? Märkligt i så fall!

Världens bästa hund!

I dag har det varit så där bra.
Solen lyser, bara det är ju bra.
På förmiddagen fick jag besked från djursjukskötaren att Perrys anaplasma/borelia-prov var negativt. Skönt!!

Jag har tentapluggat i den utsträckning jag planerat….nästan i alla fall

Och på eftermiddagen tog vi en härlig promenad med hundar och ponnyer. Vi lekte på ett fält. Skuttade runt och över massa nyfällda stockar. Hundarna tyckte det var störtkul. Perry, som har en massa överskottsenergi, passade på att kuta efter hästarna när de försvann upp i skogen. Busigt!

Medan vi väntade på tjejerna fick hundarna ligga plats. Först en felfri och tyst minut. Sedan två lika bra minuter. Bra! Perry låg inte med hakan i backen, men mkt lugnt och fokuserat.

Jag byggde en trailbana åt ponnysarna. Tjejerna tyckte det var nytt och spännande och kanske inte helt enkelt. Ubbe är som skapt för trail och Kerstin testade ett varv på banan med enhandsfattning Kul!

Och sedan avslutade vi äventyret med lite lydnadsträning i hästhagen. Vi jobbade lite med sättande under marsch. Det kom sig riktigt bra, han försökte verkligen lyssna på vad jag sa. Så körde vi en del fritt följ. Superfin position och attityd. Oj vad han tyckte det var kul att träna! Och inte speciellt övertänd var han heller….inte mer än att några svängar och helomvändningar blev med extra skutt och hopp <3

När vi kom hem fick vi klartecken från veterinären att trappa upp till vår normala fart och motion. ( måste erkänna att redan igår och idag har jag släppt taget rätt rejält och låtit hunden fara runt som vanligt) Det märks att perrys kondition sviktar lite…men det är ju inte bara pga den här veckan. Jag visste redan före insjuknandet att kondisen var lite sämre och tror det är vinterns och isens fel.
Hur som helst ser jag inga spår av smärta eller att han är låg och trött. Tvärtom. Så nu kör vi på. Och dyker det upp något mer som indikerar smärta tar vi det då.
Däremot ska jag vara supernoga med uppvärmning och nervarvning. Och jag ska absolut försöka minimera knasiga hopp och landningar. Måste spara den lille kroppen lite när han själv inte har vett att göra det.

Så, en sån där bra dag!

Trägen vinner…, originally uploaded by Bacillen.

Eller gammal är äldst.
När vi hade Kråka, brukade bacillen roa sig med att småvoffa varnande…bara för att få Kråka att rusa till dörren. Särskilt effektivt var det om hon låg och tuggade på nåt smaskigt ben. Vips hade Bacillen erövrat benet…
Sedan Perry flyttat in har inte taktiken fungerat. Perry är helt enkelt inte lika noga med att vakta, eller så är han smartare? Eller mindre nervig?
Men så idag. Skam den som ger sig! Jag tentapluggar och har inte sysselsatt hundarna ordentligt. Dessutom har ju Perry varit sjuk och är alltså väldigt understimulerad både fysiskt och psykiskt. Så nu fungerade det alltså! Baci voffade och Perry övergav benet och sprang till fönstret för att kolla. Och benet bytte raskt ägare/gnagare.

..och vidare!

Efter att återigen ha fått tidernas vitamininjektion av Siv i den sista av de tre elitsatsningshelgerna så är jag fylld av ideer och planer för vår träning.

Är också full av glädje över min lilla fina hund. Han gör alltid sitt allra allra bästa och är alltid på gott humör. För en kompis va!!

Lena har skrivit ett blogginlägg om hur mycket hon och Tassla lärt sig under de här månaderna och hur långt de kommit i sin träning. Att de tar nya kliv hela tiden. Det gäller för oss med! Det har varit strålande att gå på kurs så här. Tre intensiva helger knökfyllda med information och effektiv träning.

Vi har, som jag skrivit tidigare, påbörjat alla elitmomenten och jag känner att jag har en hyfsat bra plan för dem alla. Tydligare för vissa moment och mindre tydligt för vissa. Jag har till exempel stor respekt för vittringsapporteringen… Har aldrig tränat in den på nån hund och tycker det verkar svårt! Å andra sidan hade jag liknande känslor inför rutan, som nu är vårt favoritmoment!

Platsliggningen är det som känns allra tuffast just nu. Vi har börjat med ”hakan i backen” och jag hoppas att det ska ge Perry en förståelse och stadga så att det blir stabilt. Men det känns som att det är lång väg till tävlingsklart…

I dag har vi tränat UTOMHUS!  Iiiiih!

Det var skitkallt och blåsigt. Men det ÄR vår nu. Och det ÄR dags att börja vänja oss vid utomhusträning. Perry var som vanligt glad, men det märks att han är ovan vid att koncentrera sig utomhus. Så mycket ljud och lukter ju…

Ett ordentligt rut-pass -Perry hade bra tryck och vi kom ut på dryga tolv meter från rutan. Skickade också från sidan några gånger.

Fritt följ med fokus på högersvängar och helomvändningar -Riktigt bra fokus! Positionen kändes också bra, även om det faktiskt är svårt att vara hundra när man tränar utan extra ögon. Högersvängarna börjar arta sig. Siv tipsade om en kort inbromsning före svängen och så belöna hunden för att den bromsar ordentligt. Allt för att göra den uppmärksam. Sedan lägger man på en sväng efter inbromsningen. Snyggt!

Sättande under gång. -Nytt och lite svårt. Perry har lite lätt för att lägga sig… Men idag var vi på stubbåker och då är det mycket lättare att sätta sig

Sändande runt föremål -Perry tycker det är kul att stanna, och han är bra på det. Han tror dessutom att han ungefär vet när han ska göra det Så nu pågår projekt Fortsätt springa tills du får annan information. Fast nästa träningstillfälle ska jag lägga den här träningen i början, så att han har lite mer spring kvar i benen.

Apporteringsdirigering -lade ut tre apporter och skickade honom mot den första….som inte syntes över huvud taget på stubbåkern… Han såg inte den rätta och började springa mot där den mittersta låg. Men det gick otroligt enkelt att stoppa honom och faktiskt dirigera om honom så att han hittade den första. Men så puckat av mig att skicka honom mot osynliga apporter! Bakläxa på det!

Väl hemma har agenten, full av energi, fått leta leksaker gömda i sovrummet. Jag tar det mer piano

 

Nu har det gått några dagar dagar sedan tävlingen i söndags. Många tankar och känslor i omlopp.

Det gick ju faktiskt riktigt dåligt. Perry var hög som ett hus. Jag hängde mest bara efter i snöret… Så han gick upp på platsen. Ridå.

Men vi fick ändå chansen att gå in och köra resten av momenten. Jag hade lite problem med att ladda om. Först var vi ju faktiskt diskade, men det ändrades…

Det stora utropstecknet är alltså att platsen inte fungerade för fem öre. Och jag som verkligen tycker att man ska komma till tävling med en genomarbetad och trygg plats för att inte förstöra för andra. Och så blir det så för oss… PINSAMT. Men tur i oturen var det en stadig bit som Perry valsade fram till. En hanhund som inte brydde sig nämnvärt verkade det som.

Så nu måste det till mer och massiv träning på att klara platsen. Han går alltså inte bara till mig om han skulle gå upp. Det har jag faktiskt trott tidigare… Dumt. Jag har börjat träna in att han ska ligga med hakan i backen, kanske kan det ge en tydligare bild för honom av vad som krävs. Men framför allt ska jag störningsträna i massor!!

Det som inte fungerade till belåtenhet på resten av lydnaden var läggande under gång och ställande under gång. Jag visste att det kan bli missar i ordförståelsen…Men trodde inte vi skulle nolla båda. Nåja, det är ju bara att träna vidare. (Det handlar till stor del om sinnesstämning, är man hög som ett hus hör man inte så bra…)

Eftersom Perry var såpass het och övertänd blev också ingångarna helt galna. Han flög och landade lite här och där helt enkelt. Slog i mig och såg helvild ut.

Ett tydligt tecken på den där överladdningen var också att det kom skall och hopp  mellan momenten. Det gav ett riktigt tråkigt betyg på helhetsintrycket… Positivt var ändå att Perry ville. Han ville bara lite väl mycket. Han hade roligt och var med mig på banan hela tiden(utom på platsen då…)

Det här handlar nog väldigt mycket om uppvärmning och uppladdning. Jag måste så klart ta ett mycket större ansvar för att Perry får jobba sig ur och igenom den där stolligheten som han alltid hamnar i i början av en träning. Det är ju inte skillnad för honom bara för att det är tävling. Glömde det lite tror jag. Men så är vi ju gräsligt orutinerade också. Jag är ju heller inte riktigt van vid en hund med så här mycket energi och motivation. Han tar inte slut för att man kör på och gasar. Tvärtom, han behöver det för att kunna koncentrera sig.

Allt var inte skit. Linförigheten, som vi ju kämpat så med, gick över all förväntan. Visst låg han lite långt fram, och det påpekades i betyget, men han gjorde de flesta delar riktigt fint. Betyget blev 8,5. En poäng drogs för positionen tror jag och en halv för VP(vad är det?) Så bra trodde jag inte det skulle gå för bara några veckor sedan. Nu ska vi fila till positionen ännu mer!

Nu står jag alltså inför att svälja besvikelsen, samla ihop mig, hitta revanschlusten(den ligger och bubblar) och bestämma hur jag ska träna inför att ge mig på det här igen.

Lite stukad är jag. Men till stor del beror det på att maken jobbar i thailand i två veckor. Jag är urkass på att vara utan honom. Dessutom är en stor tenta under uppsegling. Det är saker som påverkar mig, så är det bara.

Så nu pausar vi ett par veckor. Försöker att bara ha roligt. Jag har världens bästa agent som kommer att bli precis så bra som jag tror!

Vi laddar. Det är nämligen tävlingsdags.

Igår genrepade vi på plats. Först en genomkörare av programmet. Sen lek och bus i lokalen. Hussen var med som tävlingsledare, domare och hejjaklack. Vi fick rätt höga poäng!

Idag har vi genrepat ytterligare. Vet inte om det är begåvat att köra programmet såpass nära tävlingen. Men skitsamma. Vi testar. I alla fall så gick det finemang.

Men allra först laddar vi för att säga farväl till hussen, som drar till thailand för två veckors arbete. Ett himla oskick.

En skön lördagskväll, med sushi, mello och mys.

Lilla hunden med stora apporten!

 

Idag är det Askonsdagen. Idag börjar fastan.

Jag skrev det på facebook och frågade om andra väljer att fasta, avstå något. Och då fick jag frågan vad fastan betyder för mig.

Jag var just på Askonsdagsmässa i församlingshemmet och fick lite hjälp i mina tankar. Försöker mig på ett svar…

En frihet. Det är så mycket vi har i vår värld och vardag. Så mycket rikedomar. Men också i så stort överflöd att det tenderar att bli allt för mycket. Då finns det en frihetskänsla i att avstå en del av det som faktiskt blivit till en börda(hur märkligt det än kan tyckas i en värld där människor både svälter och förtrycks) Tex kaffe, godis, facebook, kött, tv, ja vad som….

En andlig övning. Det kan en dag komma att ställas högre krav på mig som kristen, som en som valt att följa Jesus. Jag kan redan nu öva mig i att ta den smalare vägen. Låter kanske flummigt och besvärligt…och ja, det är det nog också lite. Alltså bra att öva.

Som en förberedelse. En dag ska jag lämna allt det här jordiska för något annat. Redan nu kan jag förbereda mig på hur det kan vara. Jag förbereder mig med glädje för när det här tar slut och något annat tar vid.

Vi fick kors av aska tecknade i våra pannor. Som en påminnelse om att vi är stoft, att vi åter ska bli till stoft. Att vi ska omvända oss och tro evangelium.

Jaha…. Nu var jag allt väldigt religös va

När lilla K och Ubbe får vara utan träns, sadel och annat som styr och håller fast, är de som lyckligast. En drös med slantade morötter kommer man långt med.

Jag älskar att se min dotter leka och kommunicera med sin ponny.

 

 

 

Orkar du inte kika på alla de nördiga filmerna, så kika åtminstone på den första… Och på slutet av den sista. Så fint!

Idag hade jag förmånen att ha hjälp av lilla K i vår träning. Hon fick vara tävlingsledare när jag passade på att köra igenom lydnadsklass 1. Hon har aldrig gjort det tidigare, och hon har aldrig sett en lydnadstävling. Hon klarar sig fint tycker jag!

Ujuj vad det är läskigt och nyttigt att filma sin träning! Jag ger en hel del dubbelkommandon ser jag… Urk.

Men! Mycket är fint. framför allt är Perrys attityd strålande och balanserad. Inga pip, skall eller hugg i benen Han utför allt, även om matte ger lite för mycket hjälper i somliga moment. Linförigheten blev kortare än på tävling men det får vara okej för dagen. Efteråt körde vi ett riktigt långt ff med alla delar och det funkade riktigt fint. Positionen liiite långt fram men godkänd tror jag…

Det första som slår mig är att jag behöver lägga en del energi på att gå in på en ny ”arena” Bygga högre värde för det helt enkelt. Idag kom vi direkt ur bilen, värmde upp kort(kanske fem minuter) utanför ridhuset(i snöblask och regn). Han kollar ju av lokalen när vi kommer in, men samlar sig relativt fort. Om än inte så mycket att han är helt med på att vi startar…

Det andra är att jag måste förstärka starter och kommandot ”fot” bättre. Han går ofta iväg för långt efter ett par steg. När jag startar om är han genast med på noterna. Men på tävling har man bara en chans.

Det tredje: Jag har för kort koppel i linförigheten.

Nå, de grejerna är ju relativt enkla att fixa.

Vad som kräver mer arbete är dubbelkommandona. Främst under momenten läggande respektive ställande under gång. Stort fokus på det i nästa ridhuspass!

Så, hit me! Kom med pepp och idéer!

Vi har haft andra kurshelgen i elitsatsningen för Siv Svendsen.

Sjukt kul. Och ännu mer nyttigt.

Det allra roligaste var när vi av luriga och smarta Siv blev peppade att köra igenom hela elitprogrammet.

Vi har inga hela elitmoment, alls. Men vi har påbörjat alla, mer eller mindre.

Det här kan vi:

Fritt följ: Alla svängar. Vändningar på stället. Sakta marsch. Språngmarsch. Allt mycket kortare och mer yvigt än det ska vara när det är klart

Stå, sitt och ligg under marsch: han kan stanna, lägga sig och sätta sig. Men signalförståelsen behöver bli bättre och framförallt stadgan.

Inkallande med ställande och läggande: Det här hade vi aldrig testat. Alls. Med ett rejält dubbelkommando så stannade han riktigt fint. Kom lite tveksamt och la sig på dk. Bra!

Sändande med dirigering, platsläggande och inkallning: Perry kan stå vid en kon, jag backar undan några meter och skickar åt sidan till rutan, tio meter bort. Han kan stanna i rutan.

Apportering med dirigering: Stå vid kon, skickas till rätt apport och apportera.

Apportering av metallföremål och hopp över hinder: Knappt provat tidigare. Perry gillar dock metallapporten, även om den idag var norsk och lite skum Han hoppade inte på tillbakavägen.

Vittringsprov och appportering: Blind fläck. Provade i augusti(!) senast. Har alltså inte lärt in på nåt vis alls….vilket syntes mycket tydligt.

Fjärrdirigering: Vi har bara tränat skiften mellan ligg-sitt. Funkade hyfsat bra på kortare avstånd.

Så himla kul att bara ramla på och göra tokigheter i moment som är svåra och komplicerade men som vi ändå kan delar av.

Man kan träna på så många bitar fast man är långt ifrån klar med momenten. Och också tidigt lära hunden att jobba långa stunder.

Nu belönade jag rikligt under tiden. Tog ”lekepauser” och hade roligt. Vitsen var att vi skulle prova på och ha roligt, inte slita ont.

Igen. Roligt!

(spektaklet filmades…vi får se om det går att redigera ihop nåt som går att visa )