Skrivet av: bacillen | fredag 2 november, 2012

Redeemed

Jag satt en stund och sneglade på powerpantsen, som så retligt stack ut ur lådan med träningskläder…

Detta i ljuset av att maken joggat på lunchen inte mindre än tre (3) dagar i rad. (Runching, som han så fyndigt kallar det)

Så!

Jag kom till skott.

Rotade fram joggingskorna, hoppade i de retliga powerpantsen och joggade 3,5 kilometer. Med Duke Ellington i öronen och hejjaklack i form av Perry vid sidan.

Det var riktigt skönt!

Perry skötte sig ypperligt. Precis i början mötte vi ett par med en kopplad hund. Perry var lös och löste situationen genom att studsa på stället och skälla lite ett tjugotal meter framför mig. Jag fick ropa några gånger men han valde att komma till mig. Bra!! Typiskt nog hade jag inget att belöna med mer än beröm…
Resten av turen joggade han så fint i selen bredvid mig. Utom när det tvärnitades för toabesök…

Och så blev det ett inlägg till idag. Ett lite mindre ömkligt sådant.

Oh! Måste stretscha!


Responses

  1. Skulle jag försöka springa med Polly, så skulle jag ha blåmärken på hela arschlet😛

  2. Uh, jag som nyss börjat och bara orkar två. Du har något som kallas kondis, jag har letat…men har svårt att hitta den😉 .

    • Jag kan nog lufsa på ytterligare kilometer, men i samma oerhört låga tempo.😀 Kondis kallas det nog inte, kanske envishet? Men bara att man kommer ut är ju toppen. Hejja oss!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: