Skrivet av: bacillen | torsdag 3 februari, 2011

Snart normal…

Nån månad nu har det känts som att min vikt står bom-stopp-stilla.

Över jul lyckades jag till och med gå upp lite. 😦 En klassiker så klart, för väldigt många.

Jag har funderat ganska mycket över hur det ska bli när jag slutar gå ner i vikt. Och jag har fått många frågor från folk som undrat samma saker. När det ska hända och om det inte händer. Finns det någon knapp att trycka på när man är nöjd liksom? Jag har tänkt att kroppen kanske styr det där själv, att den har ett jämnviktsläge och då slutar man att rasa i vikt.

Nu verkar det gå oerhört trögt med viktedgången för mig. Jag trodde kanske att det där stoppet var nått…

Men så de senaste två, tre dygnen har ett halvkilo ramlat av igen.

Nu väger jag 70 kilo.

Går jag under 70 har jag rent BMI-mässigt normalvikt.

Jag vill ner till 65. Det känns som en bra vikt för min kropp tror jag.

Och nu verkar det ju som att det behövs mer hjälp, mer ansträngning för att de där sista kilona ska bort.

Jag har kommit på en sak med mitt tänkande som jag behöver ändra.

När jag var överviktig sket jag i vikt och ätande. Jag hade släppt kontrollen helt. Jag har aldrig varit en sån där överviktig bantare som gått ner och upp stup i kvarten. Jag åt vad jag ville och var tjock hela tiden.

Det innebär att jag haft ett helt annorlunda tänkande…eller icketänkande kring mat. Och kring motion.

Nu måste jag lära mig.

Jag måste förstå att i princip alla smala människor brottas med inkomster och med utgifter. Med mat och med motion. Kanske hade jag trott att jag bara skulle bli smal, och att det i sig skulle lära mig hur man lever och äter då…och sen skulle allt vara frid och fröjd…

Riktigt så är det nog inte.

Jag måste komma in i ett tänk som medvetandegör vad jag stoppar i munnen och hur det påverkar min kropp. Om jag måste röra mer på mig eller äta mindre. Att avstå saker om jag inte är beredd på att slita lite mer för jämvikten.

Jag inser när jag skriver det här att det låter naivt. Och ja det får man nog säga att det är. Så klart har jag vetat om att det funkar så här, i teorin. Det har bara inte riktigt gällt mig. Naivt som sagt.

Innan jag gjorde operationen pratades det om, och jag läste om ,hur mycket övervikt man kunde räkna med att bli av med. Ca 75% av övervikten var en statistisk siffra jag hörde och läste om.

Jag har gått ner 97% av min övervikt. 48 kilo. 41% av min startvikt. Hmmm har jag verkligen räknat rätt här…?

Kanske var det hit operationen tog mig?

Och nu får jag göra resten på egen hand. Jo, nog har jag fortsatt hjälp av att min mage ser annorlunda ut på insidan, det kommer ju alltid att vara speciellt. Men kanske att den stora hjälpen är slut nu? Jag vet inte…

Så från och med nu är jag en normal(fast lite snyggare 😉 ) människa, som kämpar normalt med vikt och motion. Ganska konstig känsla. Det tar nog en stund att vänja sig.

Annonser

Responses

  1. Det är mycket nytt både ditt huvud och din kropp måste anpassa sig till. Hoppas ni lyckas, du och kroppen. 🙂

    • Tack!

  2. Känner igen dina funderingar… Ärligt talat tror jag det vore bästa om man helt kunde sluta fundera. Meeeen lättare sagt än gjort, det går INTE överhuvud taget att tänka tanken ”nu ska du sluta fundera” – för i och med att man tänkt så så har man ju funderat!
    Virrigt och flummigt kanske?!?

    Lycka till med de sista kilona – eller är kanske denna vikt din ”riktiga”?
    Kram Marianne

    • Jag tror ärligt talat inte på att sluta fundera. Jag tror att jag upplevt vad som händer om JAG slutar göra det. Jag tror att det normala är att fundera på ett hälsosamt vis kring de här sakerna. Sen hur man når dit…? Träning i att tänka rätt?
      Ja det kan hända att min kropp tycker det här är en bra vikt…men jag vill ha några kilo till, som buffertzon 🙂
      Tack för ditt stöd!!

  3. Kanske når man sin drömvikt när man känner sig nöjd (tillfredsställd) med sin kropp och sin vikt. Inte stirra sig blind på siffror och på vågen utan känna sig tillfreds med sig själv. När man tränar för att man VILL träna och tycker det är ROLIGT istället för att tycka att man ”måste” för att komma ner till en satt vikt? När man äter utan att behöva tänka på hur mycket man sätter i sig och hur mycket man måste träna för att få bort de extra kalorierna?
    Vet inte….
    Tror nog att man hittar svaret när man har kommit till en speciell punkt i den själsliga tillvaron. När detta sker eller hur mycket vågen står på då, vet bara man själv.

    • Carin, i teorin låter det där väldigt fint. Och för mig slutade det på 118,5 kilo.
      Klart man inte ska bli fixerad. Det är ju inte sunt. Men en normal koll på vad man stoppar i sig och hur mycket man rör på sig är nog en självklarhet om man ska hålla sig hälsosam.
      Men jag tror som du på punkten i den själsliga tillvaron 🙂

    • Precis så menar jag också 🙂
      Vilket kanske inte framgick i mitt första inlägg menar jag också kost och motion i hälsosamma mängder i samband med en viktnedgång. Vad som är viktigt är att känna sig glad och lycklig med sin kropp både psykiskt och fysiskt. Tycka att det är roligt att träna, att äta god och hälsosam mat i måttliga mängder utan att behöva känna att man direkt måste träna bort alla extra kalorier.
      Vad som kan vara svårt är att hitta punkten när drömvikten är nådd och när hälsosam mat och träning blir ett sätt att hålla drömvikten i schack utan att behöva oroa sig för att öka i vikt.
      Men jag vet att du kommer att klara det, för du är stark och vet vad du vill och behöver 🙂

  4. Jag tror att du gått ner 99,9999999999% av övervikten.
    1 gram till så blir det superfredag med Nordagård.

    P.S. I love you

    • Allra finaste… ❤

  5. Jag förstår mycket väl dina funderingar. Man får tänka ”hela tiden” men med tanke på hur mycket du rör på dig nu så borde du kunna äta rätt ”normalt”. Vad normalt är för din del är kke inte det lättaste men det trodde jag att man fick hjälp med av en dietist efter en sån operation.
    Men i o f s så trodde jag inte att man kunde äta vanlig mat efter en sån operation heller. 😉
    Hur som helst så är du sketasnygg nu med. 🙂
    Kram

    • Tack goa!
      Jo ”vanlig” mat kan jag äta, men inte lika stora portioner. Och av för mkt socker mår jag illa. Och av för mkt fett blir magen…lös.. 😉

  6. Carin, nu förstår jag dig bättre! 😀 Tack!

    • Kul! Ibland är det svårt att formulera sig via bara text utan att kunna använda rösten. Dels försvinner ju intonationen i rösten men också möjligheten för ett bättre samförstånd genom att snabbt kunna använda andra ord och betydelser för att undvika missförstånd. Dessutom kan det ju ta lång tid mellan textinläggen, vilket man inte behöver bekymra sig om när två människor träffas direkt.

  7. Jag måste förstå att i princip alla smala människor brottas med inkomster och med utgifter. Med mat och med motion.

    Jag faller väl utanför den normen… När jag var mager/underviktig (BMI idag 22.9) berodde det på sjukdom kombinerat med missbruk. Jag jublar för varje hekto.

    • ja käre vän, du faller nog utanför normen.

  8. ”Jag måste förstå att i princip alla smala människor brottas med inkomster och med utgifter. Med mat och med motion.”

    Fast det stämmer ju inte. Alltså, det är klart att om man står stilla i vikt så äter man lika mycket som man förbränner, men jag skulle tvärtom påstå att för i princip alla smala människor så går det där automatiskt. Man är så lyckligt lottad så att man har en aptit som liksom av sej själv står i proportion till hur mycket kalorier man förbrukar, därför behöver man aldrig TÄNKA på vad man äter.

    För mej var det tvärtom så att jag var tvungen att tänka väldigt mycket på maten när jag medvetet la på mej några kilon. Om jag inte tänker ett dugg på vad jag äter så är jag smal. Samma med min man, och alla andra smalisar jag känner.

    Jag tror det där är viktigt att påpeka, för det finns nån myt om att skillnaden mellan tjockisar och smalisar är att dom sistnämnda har bättre karaktär. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tror mer det handlar om gener och en massa omständigheter som man inte funderar över (typ Lisa får tag i en lägenhet som är en halv kilometer från t-banan, Lotta får tag på en lägenhet som ligger precis bredvid t-banan, blir stor skillnad i hur mycket Lisa respektive Lotta promenerar på ett år…).

    • Nu tror jag att du talar ur ett smalisperspektiv, precis som jag kanske tenderar att tala ur ett tjockisperspektiv?
      Men när jag säger smala, menar jag inte såna som du 😉 som tillhör gruppen som inte måste tänka alls på mat, och får anstränga sig för något välbehövligt extrakilo. Ni är inte vanligast. Tror jag.
      Vanligast är väl de som faktiskt måste fundera. Och som ganska enkelt lägger på sig kilon, få eller fler. Normalsmala. Ur mitt perspektiv kanske fler är smala?

  9. Så är det AK… det som man tar in måste på nått sett ut !

    Är jobbigt att ställa om… är ju också där nu och håller också på att lära mig..
    var o tränade nyss,, var halvbra och jag har ätit lite mycket dom 2 sista dagarna så jag bokade genast 1 extra spinning i morgon förmiddag…

    Det tar tid.. men vi ska nog lära oss , du o jag !!
    Kram

    • Klart vi lär oss! *krama*

  10. Okej Bacillen, då missuppfattade jag vad du skrev. Jag trodde du menade smala öht. Men okej, är man f d tjockis så stämmer det nog som du skriver.

    • Ja jag var nog otydlig. Menade helt enkelt normalviktiga, och det spannet är ju rätt stort. Oftast dumt att generalisera. 🙂

  11. Fast jag är aptrött på alla smalisar som anser att det enda som behövs är lite karaktär. Att man är förslappad som låter kilona växa på en. Det man måste lära sig är vad som triggar igång ätandet och strategier för att unvika dessa triggers. För mig funkar inte heller det där kalorier i-kalorier ut. Jag blir tokhungrig av att motionera hårt och vräker i mig vad jag kommer åt. Ja det är en resa och du har kommit en god bit på väg. Jag är säker på att du kommer lyckad men också säker på att vägen till målet inte kommer vara spikrak. Kram på dig snygging!

    • Tack!
      Jag håller med om att karaktärsprylen är trist. Och att man måste LÄRA sig. Tror också det kommer bli lite krokigt.

  12. Enligt BMI är jag överviktig. Jag tycker inte att jag är överviktig. Jag har lärt mig en tråkig väg att vägra gå på BMI utan på hur jag mår. BMI är måhända ett riktmärke, men ingen lag.

    • Nej absolut ingen lag. Men som ”nysmal” är BMI ett ganska gott riktmärke att ha, tills man hittar själv vad som känns helt bra.
      Du är ju inte överviktig, du är alldeles fin och lagom och vältränad 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: