Skrivet av: bacillen | torsdag 26 augusti, 2010

Endorfinträsk…

…det sägs att man ska bli beroende av träning efter ett tag. Att man måste ge sig ut och tvinga kroppen att slita lite för att sedan må bra.

Jag är nog inte där…än…

Men jag kunde i kväll känna att de sista dagarnas överjordiska trötthet och näst intill illamående, håglösa känsla krävde att jag rörde lite på mig. Jag visste att jag skulle må bra efteråt.

Och nu sitter jag här. Och mår lite lättare. Och till och med bloggar 😉

Det här med vikten och att bli smalare är en himla tripp.

Jag har gått ner 38 kilo nu. Det är rätt mycket, det är verkligen det.

Jag har ca 16 kg kvar till min optimala målvikt på 65 kg (do the math…)

Jag börjar vänja mig vid min nya kropp. Och jag njuter av att vara så snygg. Det låter så knasigt och kanske förmätet men jag njuter verkligen. Och har blivit mycket mer fåfäng. Tittar gärna i spegeln, mycket mer än tidigare. (tycker till och med att rynkorna som dyker upp är snygga 😉 )

Och ändå..återigen…det där med att inte dissa hur jag såg ut förut. Jag var fin då, som nu. Nu, som då.

Samtidigt är det jobbigt så klart. Jag är ganska trött. Kroppen har tagit, och tar kanske fortfarande lite stryk av viktnedgångens tempo.

Den mentala biten är jobbig då och då när suget efter onyttigheter kryper fram och griper tag i mig. Jag saknar de där känslorna det gav att äta det där goda. Kanske är det dels därför jag kämpar med motionen. Om jag kunde hitta det där jag söker någon annanstans…

Men framförallt kämpar jag med motionsrutiner för att hitta och etablera ett annat sätt att leva nu. Nu när det här stora viknedgångsfönstret står öppet. För om ett tag, om nåt år eller så, kommer effekten av operationen att klinga av, kroppen kommer anpassa sig och viktnedgången minska. Det är ju bra så klart, jag kan ju inte fortsätta gå ner i vikt i all framtid, då försvinner jag ju.

Men när det händer vill jag ha ett nytt liv, nya vanor och rutiner och framför allt nya verktyg med vilka jag kan hantera jobbiga känslor. Och så vill jag vara jag.

Tillbaka till ytan… Jag har fått ett par jeans av Gabriel. Ett par riktiga jeans, inte stretch. Det har jag inte haft på rätt länge och jösses vad skönt det är! Jag är numera jeanstjej och tänker bo i de där brallorna. Bäst att jag snart får köpa ett par till!! 😀 Och en rutig flanellskjorta, det är snyggt. 😀

Annonser

Responses

  1. Kul att jag inspirerade dej till rubriken… 😉

    Jag tycker att den här bloggartikeln var mycket läsvärd:
    http://www.annahallen.se/ar-du-en-kolhydratoman
    Själv hör jag definitivt till kategori ett.

  2. Grattis till dig, vilket ras. Förstår att det sätter igång saker att byta identitet så där. Jag är säker på att du kommer greja det ända in i kaklet. Vilken kämpe du är.
    Stora kramar!

    • Tack finaste Tina! varma kramar tillbaka!

  3. Eva, jag har länge trott att jag är en 1:a… Men efter operationen inser jag att jag kanske mer är en 2:a. Vet inte och kanske kan man vara båda…
    Väldigt intressant att läsa om och fundera över. Tack för länken!

  4. Det är jättebra att du tänker och är medveten om vad som kanske/kanske inte kommer hända. Att du riktigt funderar. Medvetenhet är bra!

    Stavgång har blivit lite av en drog för mig, inte så mycket så jag är beroende…så det kanske inte är en drog då haha. Men jag känner att jag verkligen behöver den där raska promenaden några gånger i veckan. Få svettas ordentligt. Det är skönt!

    Håller med Tina, du kommer grejja detta. Du har stöd, både hemma och här!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: