Skrivet av: bacillen | tisdag 24 augusti, 2010

Att vinna…

”Alla kan inte vinna” var det någon som skrev i en facebook-kommentar när jag loggade om att jag skulle springa midnattsloppet och att det kändes mysko.

Och det är möjligt, att alla inte kan vinna. Alla kan så klart inte komma först i ett lopp, det kan ju bara en person göra.

Men det finns segrar som inte mäts i att komma först, eller i att stå högst upp på pallen.

Min seger är att jag först och främst ställde upp i en himla springtävling och att jag sprang. För sprang gjorde jag, hela tiden. Varenda steg av den där milen lufsade och sprang jag.

Jag vann!

Över mig!

Veckan före midnattsloppet var lite som en berg och dalbana vad gäller motivation inför loppet. Jag hade kommit av mig lite med tränandet sedan ölandssemestern och kände att jag inte var i så bra form som jag i början av sommaren hade hoppats att jag skulle bli.

Sen var det det där med de som dog i stockholm under det midnattsloppet… Det skrämde mig en aning faktiskt. Inte visste jag hur min kropp skulle svara på att pressas under såpass lång tid…jag har ju ändå bara tränat sju kilometer som värst. Kanske ligger nåt lurigt hjärtfel och pyr, sånt kan man ju uppenbarligen gå runt med utan att ha en aning.

Men eftersom jag passat på att boka både midnattslopp och vikariat som canisfröken på klickertränarutbildning under helgen så fick jag så mycket att tänka på i samband med det att jag lite glömde att vara så nervös.

Så på lördag morgon när jag hoppade i bilen för att åka till sjöscouternas lokal i fiskebäck var jag mest inställd på och nervös inför att vara instruktör för ett gäng duktiga klickertränare. Att jag skulle pressa min kropp(och själ) utanför något annat jag gjort tidigare senare under kvällen kändes sekundärt.

Att vara instruktör igen gick ganska bra tycker jag. Jag kom fort in i min roll och det kändes bekvämt, ja till och med riktigt skoj.

Klickerträning är liksom drömmen att vara instruktör inom. Det är positivt och upplagt för eget tänkande. Kul!

När kursdagen var över följde jag med Lena hem till kungsbacka. Det var skönt att slippa köra hem till töllsjö bara för någon timme för att sedan åka in till centrala göteborg.

Jag fick vila och god mat och det gav en bra uppladdning inför springandet.

När jag kom in till göteborg mötte Gabriel upp redan vid parkeringen och vi letade tillsammans upp de andra från töllsjö. Vilket stort och gott gäng vi var. Karin och jag hade samma startgrupp(den sista) och höll ihop inför starten. Flera toabesök blev det.

En stund före starten började jag och min kropp känna att det var tävlingsdags, en rätt skön känsla.

Starten gick och jag började jogga. I mitt eget tempo. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte ryckas med i nåt rusande utan hålla min takt. Det gick bra. Jag insåg nästan omedelbart att där, längst bak, var det jag och ett halvstort gäng med folk som gick. Och grejen var att de gick i samma tempo som jag joggade. Lätt dråplig känsla faktiskt.

-Jaha där går du och här springer jag, lika fort…eller sakta… 😀

Men jag tog rygg på en riktigt rask gångare och hängde på.

De första tre kilometerna gick väldigt fint. Jag höll mitt tempo och det kändes bra. Fast jag vågade inte tänka framåt, visste ju inget om hur det skulle kännas mycket längre fram.

Och så var det där med den mentala biten. Några gånger höll de på att få grepp om mig, de nedvärderande och destruktiva tankarna om att jag inte skulle orka… Men jag lufsade mig igenom dem och fortsatte.

Det blev också mentalt utmanande att jogga med de som gick. Jag började tänka att jag kanske också skulle gå…att det skulle vara mycket enklare… Men så kom jag på att jag ju faktiskt inte tränat att så fort. Jag hade ju tränat att springa så långsamt. Så jag höll mig till mitt lufsande och släppte taget om de som gick. Resten, från ca 4 km sprang jag mer ensam. Och någonstans vid passerandet av 6 km började jag känna att det skulle gå, att jag skulle klara det.

Utmed banan stod och satt det människor mer eller mindre hela tiden. Och vilket underbart jubel och härliga hejarop jag fick när jag ensam kom lufsande. Ensam är ju inte helt sant, men det var verkligen ingen trängsel, vi hade många meter mellan oss där i bak.

Alltså, ni får ju fatta att jag var nästan sist. 🙂 Bakom mig fanns de som inte gick så fort och de som inte orkade alls. Av de som faktiskt sprang(och nu använder jag ordet sprang i ett ganska vitt begrepp) var jag nog sist. 🙂

Ett par tunga backar var det och min enda målsättning i dem var att inte sluta jogga. ”små steg, ändå upp” var mitt mantra när det högg i låren.

Så vid ca 7,5 km. Efter den sista tunga backen. Där stod han. Gabriel.

Han hade gått i mål på 49 minuter och sedan tagit sig ett par kilometer bak i banan för att möta upp mig. Han joggade sedan vid min sida den sista biten. Småpratade lite eller bara stöttade med sin närvaro. För där på slutet var det tungt. Kroppen ville stanna.

Men jag stannade inte. Jag till och med spurtade lite de sista hundra meterna.

Och känslan. I mål. Eufori, inget annat.

Jag vann!

På tiden 1 timme29 minuter och 38 sekunder vann jag.

Annonser

Responses

  1. Grattis till vinsten, snyggt jobbat !

  2. För mig är du en vinnare! En mil är långt! Mycket mer än vad jag har sprungit på många, många år…

  3. Tack!

  4. Töntiga jag får tårar i ögonen. Jag kan liksom fatta känslan. För bara några månader sen ”kunde du inte” springa. Du nästan strök med i sviterna efter en op. Och nu sprang du en hel mil. Dessutom i en tävling. Det är stort!
    Stolt över dig, och lycklig över dina framgångar!

  5. Tack finaste Å!

  6. Jag fick åxå tårar i ögonen när jag läste. Och jag kan försäkra dig om att det inte händer ofta när jag läser folk bloggar;-)) Vilken fantastisk prestation!!!

  7. Vad duktig du är! Och du tänker ju helt rätt, det är sig själv man tävlar emot i första hand och de segrarna är väldigt, väldigt viktiga. Snyggt jobbat, och sunt resonerat! 🙂

  8. Man kan ju inte annat än älska den motivation du ger till oss andra !
    Kram du är BÄST !!

  9. Åh vad du är duktig!!! Vilken bedrift, du är en stjärna på att förmedla känslor i det du skriver….

  10. Vaffaaaan, jag bölar ju, o jag sitter på jobbet… Det är lixom inte okej… 🙂
    Du är bara superbäst o din man o du har ett sånt fint band o så mycket kärlek ihop!!!
    Längtar nu extra mycket att få träffa dig och krama om o berätta hur stolt jag är över dig – jag var ju och såg även de mörka åren och önskade ofta att jag kunde göra något… Men nu har du alltså gjort det, och är på väg mot sitt sanna jag. Att övervinna sig själv är bland det största.

    Nu ska jag tvätta mascara – en tvättbjörn kan ju inte ta emot patienter…:)

  11. Du är otroligt tuff! Både i kropp och ande. Jag menar, en springtävling! 🙂 Så himla bra jobbat.

  12. Jag får oxå tårar i ögonen när jag läser!
    Vilken seger! Du är bara sååå bra!! Och vilken underbar man du har!!

  13. Men alltså, när jag läste på FB att du anmält dig till ett springlopp trodde jag att det var typ i vår och så går du och gör det nu. Fy sjutton va du är duktig och stark, vilken kämpe. Jag får också tårar i ögonen och fylls av en så varm känsla. Vill bara flyga ner och krama om dig.

  14. Den sista biten med Gabriel med, var ju så fin att man nästan får lite gråt i halsen. 🙂

    Grattis!!

  15. Jag var tydligen inte ensam om att få tårar i ögonen när jag läste ditt underbara inlägg – du är fantastisk ❤

  16. Du är bäst! Jag är grymt imponerad. Kramar

  17. Men vännen! Jag blir ju så rörd att tårarna rinner när jag läser. Vilken seger! 😀 Du är en sån inspiration!
    Kram

  18. Här sitter jag och gråter. Du är så bra, jag log genom hela inlägget men när du skrev om Gabriel och att han mötte upp dig. Ja vad säger man, du har en underbar man och en underbar familj och du är underbar!!! Du har verkligen vunnit, ett helt nytt liv – ta emot det som du gjort hittills!!!

  19. Grattis, jättestort grattis! Jag vet vilken segerkänsla det är att klara av nånting som varit hopplöst för EN SJÄLV, även om det är helt normalt för andra människor… 😀

  20. Här rinner tårarna, både av rörelse och av stolthet! Vilken fantastisk prestation, med allt som varit både fysiskt och mentalt.

    Du är min stora idol!! <3<3<3 😀

  21. Jag är så imponerad av dig! Grattis till segern!!

    /Anna

  22. Stort Grattis, bra jobbat!

    Du är en superduktig Canisinstruktör oxå, två stora vinster under samma helg, fantastiskt 😉

  23. Ojoj..jag blir alldeles…vet inte vad…
    Tack så mycket alla ni underbara för era fina ord!

  24. WOW!! Jag skulle aldrig ha orkat en mil!! Så sjukt bra kämpat!!

  25. Herregud AK, jag vet inte vad jag ska skriva, även här rinner tårarna… Vilken prestation alltså! Vilken kämparglöd du har. Grattis och stora kramen till dig!

  26. WOW!!! Vad du är duktig, underbar och fantastisk! Vilken bedrift :-)))
    Kämpa på så får vi snart ta och ses.
    Kramar


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: