Skrivet av: bacillen | söndag 11 april, 2010

om att bli bättre, om ångest och kärlek och om att våga tro…

Fortsätter berätta om hur dagarna till någorlunda återhämtning varit. Den som vill hänger på…

Torsdagen fortsatte med hostningar och kräkningar om vartannat. Jag blev så himla påverkad av den där jävulusiska näs/svalgsonden och kom liksom aldrig till ro med den. Jag fick så mycket smärtlindring och lugnande jag ville ha och var nog under ganska många timmar lite av en grönsak. Men en förhållandevis medveten och tänkande grönsak för trots de starka medlen somnade jag inte ordentligt utan hörde allt runt omkring samt fantiserade eller vakendrömde nåt hejdlöst. Rätt jobbigt och ganska ångestskapande då drömmarna handlade om hemska saker. Troligen alla läskiga händelser som behandlades på det viset.

På fredagmorgon kände jag mig lite vaknare och kunde gå upp ur sängen. Då tog de också urinkatern som suttit. Det var skönt att få komma upp, bli lite avtvättad och gå på toa. Och rena kläder, ljuvligt.

Toa ja…jösses… När man blött ner en massa blod i tarmarna måste ju blodet ta vägen någonstans. En del av det kom upp ur sonden(uräckligt) En del av det kom (och kommer) ut den naturliga vägen. Det ser ut som jag bara ätit sötlakrits under två månaders tid, mer säger jag inte om det.

Hela de här torsdag till fredagsdygnen var jag allmänt svajig i statusen, mådde för en stund ganska bra för att bara lite senare vara alldeles matt och svimfärdig. Likadant med blodtryck och puls, även om det inte blev kritiskt någon mer gång.

Nu började också ångesten komma…. Ångest är en farlig sak. Den säger saker som man inte kan hantera. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Jag förstår med mitt förstånd att jag inte behöver vara så rädd, att jag inte behöver spänna mig så hejdlöst men kropp och själ, stenhårt och krampaktigt sammanflätade i varandra vägrar att lyssna och ångest med darrningar och avgrundsstor förtvivlan är ett faktum.

I min ångest gömde sig mycket rädsla för att inte bli frisk, för att det faktiskt inte alls vänt utan låg och lurpassade på mig med nya blodkaskader att vänta. Lite av de känslorna har jag kvar och jag förstår att det är något jag får ta i tu med när jag kommit hem. Tidigare erfarenheter har också lärt mig att skriva så här samt prata igenom händelseförloppet och vilka känslor som väcktes om och om igen med alla som orkar lyssna hjälper nåt oerhört.

Under natten till lördagen hade flödet i nässonden avstannat i princip helt och den kunde dras ur. Åh vilken himmelsk lättnad! Jag kunde svälja saliv och vatten utan att halvt om halvt kräkas varje gång. Jag tror att jag kanske har en väldigt överdriven kräkreflex för så där kan det ju knappast vara för alla med en sån sond…??

Med sonden borta kunde jag också sova mycket bättre, faktiskt komma till ro och jag minskade ner rätt ordentligt på lugnande medel och även på smärtstillande.

I ett krisläge på sjukhus blir man en levande nåldyna. Förutom de otaliga portar jag haft(och har) på handryggar och underarmar är mina armveck sönderstuckan av alla blodprov som tagits stup i kvarten. Efter en stor blodförlust är det viktigt att veta att HB:t inte sjunker för lågt och därför har prov tagits kontinuerligt och blod eller plasma påsar hängts på när det varit för lågt. Nu börjar jag milt sagt vara nöjd med att bli stucken(obs, grov ironi) och börjar väl också uttrycka det till sköterskorna. Den stoiska AK har börjat ge med sig och en mer krävande patient har vaknat…antar att det går åt rätt håll…

I går var det lördag. Jag fick en natt med riktigt mycket sömn blandat med promenader till toan för kissande, ja vad sägs om först varje halvtimme när droppet rann som värst och sedan upp emot en timme mellan varven. På morgonen duschade jag, mycket uppskattat. Under dagen fick jag höra av doktorn att han tyckte att jag hämtade mig ganska väl och att jag kunde börja fundera på hemgång måndag eller tisdag. Bra nyheter helt klart men hade jag fått välja hade jag givit upp där och då. Att ha flera långa dagar och nästan outhärdligt långa nätter framför mig var inte det bästa jag kunde få höra. Jag fick ju så klart ändå gilla läget och började se fram emot att bli så stark att jag skulle få åka hem. Kanske var det också då nånstans jag tog ett aktivt val att börja tro att jag skulle bli bättre. Ens sinne kan verkligen vara ens värsta fiende och samtidigt tror jag inte att någon som sett mig de här dagarna har förstått hur nere jag varit. I princip har jag  givit upp flera gånger, inte på alla plan, långt ifrån, men hoppet har varit väldigt svagt då och då. Om de känslorna varit helt befogade eller inte vet jag faktiskt inte. Jag kanske inte alls varit så illa ute efter det första kritiska dygnet som jag tror, men känslan jag har haft har varit att det när som helst kan ta en ände med förskräckelse.

I lördagseftermiddag kom också svärmor och svärfar på besök. Det var så gott att få hålla om Anki och skratta tillsammans. Sist vi sågs orkade jag inte ens mumla svar och hon var nog ganska förtvivlad. Jag fick nu tacka för musiken ur Iphonen och vi enades kring att Mozart har mäktiga krafter.

Jag är rätt säker på att jag är relativt bra på att uppskatta människorna i mitt liv, de jag älskar. Men när något sådant här händer får jag verkligen bevisat för mig vilken man jag har i Gabriel. Tänk att jag får dela mitt liv(mitt värdefulla liv!) med honom, han som är så fylld av styrka, kärlek och självutplånande empati. Han blir syster Gabriel i en handvändning, lär sig alla manicker och mackapärer och håller nästan bättre koll än sköterskorna. Inte på ett störande vis utan bara alldeles lagom så att jag känner mig trygg. Han ser om jag har ont, ser till att jag får smärtlindring, han ser också när jag orkar vara vaken mer och prata mer och är då så underbart duktig på att få mig att le och skratta. Han tar itu med mer intima hygiengrejer som vore de det mest naturliga saker i världen, vilket de ju egentligen är.

Jag kan inte förklara…och kanske ska de känslorna inte skrivas ner utan bara förmedlas mellan oss, men jag vill ändå bara försöka uttrycka hur tacksam jag är och att jag mer och mer förstår att det inte finns något som han inte skulle göra för mig. Det finns inget vi inte ska klara av tillsammans. När han en dag behöver min hjälp på det här viset, och käre Gud låt det dröja, hoppas jag och tror att det vi upplevt tillsammans gör att även jag klarar att göra det för honom, för oss.

I dag är det söndag och morgonens samtal med doktorn var riktigt bra. Det märktes så väl på honom att han nu helt och fullt tror på mitt tillfrisknande då han hade ett stor leende på läpparna då han kom och vi skrattade tillsammans. Han bekräftade att om inte HB-proverna vänder, vilket de inte bör, så får vi åka hem i morgon.

I dag har jag läst ut en bra bok , äntligen har min hjärna kunnat koncentrera sig på bokstäver och inte bara spunnit runt…

Nu är det kväll, vi ligger i varsin säng och ser på TV. Ja förresten, tänk att Gabriel fått bo här hos mig och fått äta frukost varje dag. Vet ju faktiskt inte hur det hade gått utan honom, men är glad att jag inte vet.

Gabriel har ostbågar, jag har energidryck

Vi hoppas och ber för hemfärd i morgon!

Annonser

Responses

  1. Bara skriv! 🙂 Vi är säkert många som både läser och uppmuntrar. Det ÄR bra att ”prata av sig” även om det bara är text ibland.

    Fortsätter hålla tummarna!

    *stor kram*

  2. Vilken pärs ni gått igenom!
    Håller med Sofia, skriv av dig så ska vi som läser försöka uppmuntra så mycket vi kan.
    Håller tummarna för att allt nu vänt åt rätt håll och att du kan åka hem imorgon.
    *kram* ❤

  3. Att skriva av sig när man mår dåligt eller har sorg är läkande för själen och ett sätt att orka vidare.. Det blir som en slags bikt. Jag tror jag förstår vad du beskriver då jag hade en hemsk förlossning som höll på att sluta väldigt väldigt illa för både mig och min dotter.. Jag gav nästan upp och var nog på väg till andra sidan ett tag innan jag fick ett kejsarsnitt som det med höll på att sluta illa. Men någon ville att vi skulle få vara kvar och lära känna varandra här på jorden innan vi gick vidare.. Förstår din ångest och smärta och hur liten man är när man inte kan påverka något själv utan är utelämnad helt åt andra. Kämpa vidare nu så du får kommahem till din lilla familj och din fina make.. Kram Maria

  4. Tror också väldigt mycket på det här att skriva och prata av sig.
    Alla har inte gåvan att göra det och alla har inte heller förmågan att lyssna men du verkar ha båda gåvorna och det beundrar jag dig för. Och jag tror det är en anledning till att du kommer att bli kvar länge på denna jord – människor som du behövs!
    KRAM!

  5. Herregud AK, jag kan känna din ångest ända hit, tårarna trillar, du är modig och klok och jag är glad för att du har din man i detta, jag vet hur det kan vara och vad det kan betyda. Ett lastbilsflak med kramar till dig.

  6. Mega-tuff op du nyss gått igenom, AK! Men aboslut rätt beslut, när du nu fått en sådan beviljad. Kommer bara att bli bättre och bättre (vågar jag nästan lova). Heja, heja – håller båda tummarna hårt för snart tillfrisknande och möjligheten till ”en inom flera områden ny livsdimension”. Ses vi i slutet av månaden så blir jag glad, men om inte så ses vi längre fram i år! Så glad över att läsa om G:s betydelsfulla stöd mitt i ditt elände.
    Kram
    Anne

  7. Säger som de andra innan mig: skriv. Jag läste igenom nu vad som hänt och sitter med tårar i ögonen. Jag kan känna din ångest genom data skärme….och jag kan enbart hålla med dig: ångest är den värsta känsla som finns, just för att den kan konsten att ta ner oss inifrån. Men jag vet att du klarar av det här, gör som du säger, fortsätt att skriva och prata om det:) Finns så mycket jag skulle vilja skriva…. Men du finns i mina tankar, och jag hoppas att det ger dig lite tröst om det behövs. Kramar till dig, och skicka några till G också för att han finns där för dig:)

  8. Vilken resa du varit med om! Att det hjälper att skriva av sig är sant. Att formulera allt i skrift gör det på något sätt enklare att förstå.

    Vilken tur att du har din Gabriel som hjälpt dig genom detta. Håller nu alla tummar för att det räcker med detta och att allt nu bara blir bättre och bättre!

    Det där med de otäcka drömmarna hörde jag talas om i Falun, i samband med pappas bortgång. Där, på IVA, hade man som rutin att skriva dagbok, med foton, åt patienten. Allt för att det hela skulle bli enklare att bearbeta i efterhand. Det är tydligen väldigt vanligt med mardrömmar för patienter i den situationen. Nu fick ju aldrig pappa någon möjlighet att bearbeta, men tanken var bra tycker jag.

  9. Du o Gabriel ger alla oss andra hopp !!!!
    Tänker på dig… er… Kram

  10. Man känner sig verkligen liten när det strular efter en operation…

    Jag hade också sond i näsan i flera omgångar nu efter senaste operationen, och det är verkligen hemskt. Jag sov inte mycket och det första dygnet kräktes jag flera gånger när jag försökte dricka så det slutade jag med. Det blev ju lite bättre en kort stund när jag fick svälja Novocain, men hade inte läkarna och sköterskorna varit så envisa hade jag hellre kräkts än haft den där hemska slangen…

    Ta det lugnt och krya på dig!

  11. Bara för att klargöra några saker:
    1. Gabriel är bäst i hela världen, men hey: what else is new…? 🙂
    2. Skriv på. Vi älskar dig och är här för att lyssna/läsa och stötta dig.
    3. Du har inte överdriven kräkreflex. Sonder är bra och räddar liv, men jävulusisk är ett bra ord för att beskriva dem.
    4. (och detta gäller ALLTID, oavsett) – ring när du inte vill störa familjen och ångesten tar ett grepp. Även i den senaste nattetimmen. Vi som varit där vet.
    KRAAAM!

  12. Hej A-K
    Jag sitter här och läser om din kamp, mina tårar rinner och droppar ner i mitt knä- du skriver så fint!
    Krya nu på dej!!
    Kramar Hillevi

  13. Nu kom tårarna igen. Du är så underbart stark AK och dina ord till din älskade Gabriel gör så jag blir tårögd igen. Det är underbart med kärlek och när den är innerlig så är den ännu bättre. Du kommer klara detta, du får åka hem idag jag vet det.

    Skulle du vilja prata med någon så är det bara att söka på eniro eller be om mitt hemnummer. Jag finns här.

  14. KRAMAR…..

  15. Din stackare vad du fått gå igenom!
    Jag brukar inte gråta av saker jag läser på nätet men nu när jag läste om dina känslor för Gabriel så forsade tårarna och jag är helt tagen! Kärlek är så vackert och jag är så glad att du har så fina människor i ditt liv. Hoppas du tillfrisknar fort nu. Skulle vilja säga så mycket mer för du skriver så fint men jag hittar inte orden.

    Stor kram!

  16. Jag läste detta igår men blev tvungen att avbryta, det blev för starkt. Jag känner verkligen allt du skrivit om, måste säga att du lyckats få ner känslorna väldigt bra ”på papper” så att säga.
    Jag tänker mycket på dig och sänder styrka och glädje så mycket jag bara kan, hoppas att det går fram.
    Kram

  17. Jag har många tankar och många ord, men svårt att få ner dem på pränt…
    Läste redan igår, men tänkte ”vad skriver man för kommentar till detta?”
    Har inget vettigt idag heller, men ville visa att jag läser och tänker på dig.
    Och sen ville jag glädjas med dig i kärlek; var vore du utan den?

    Många kramar

  18. Strongt jobbat tjejen!!!

    Dessa mardrömmar du hade när du fick smärtlindring är inget ovanligt. När man får morfin är det mycket vanligt med just mardrömmar.

    Jag visste om detta och förstod vad som hade hänt när jag vaknade med en fullständig panisk skräck och med smärtan fullt ut stormande i kroppen. Min vetskap gjorde att jag kunde säga nej till just morfin och be om ett annat medel istället – ett som inte tar bort värken lika mycket men räcker längre och man slipper mardrömmarna.

    Personalen trodde jag var tokig när jag sa nej till morfin – men när jag förklarade ”jag har hellre hälften ont dubbelt så länge än inget ont halva tiden och fullt ont resten” så förstod de mig.

    Jag tycker nog att sjukvårdspersonalen ska upplysa om detta – speciellt om att man kan få mardrömmar av just morfin. Då kan man ju förstå varför och inte bli så rädd.

    Nu skickar jag dig ett helt fång med kryapådigblommor och en stor bukett med vårkramar. Lycka till!

  19. […] I början av april åkte jag upp till Stockholm för att göra Gastric By Pass-operationen. Det som höll på att ta en ände med förskräckelse har i efterhand visat sig vara en stor välsignelse, för mig personligen så klart, men att jag tog det här steget i livet har också påverkat min omgivning och mina relationer på ett mycket påtagligt vis. […]

  20. […] Men jag blir varm och lycklig när jag tänker på hur rik jag är, och att det gick upp för mig på riktigt där och […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: