En gång i veckan…
onsdag 11 november, 2009 at 22:40 | In Uncategorized | 15 Comments…mer ofta än så blir det tydligen inte bloggat nu för tiden. Ganska illa.
I måndags blev det äntligen slakt här på gården. En man kom hit och hjälpte oss. Han sköt och avblodade dem samt flådde och tog ur. Det gick väldigt lugnt och fint till. Jag tog ut dem ur stallet och A höll dem i några sekunder innan skottet kom.
Fina små killar. Sirius och Neville. Våra förstfödda här på gården. Lite lite sorgligt men inte alls otäckt. De har haft en skön barndom och dessutom börjat smaka på tonår och vuxenliv. 
Jag var tvungen att gå ifrån och åka till klubben för att ha måndagsträff. Där blev jag tillfrågad om jag ville prata lite om klickerträning för kvällens valpkurs. Så klart jag ville! Fast lite prat blev det inte, det blir det ju sällan i mitt fall
Jag babblade på i vanlig ordning, men det som gjorde babblet riktigt bra var att jag fick låna en liten sprallig valp att visa med. Han var inte med på kursen utan besökte klubben med sin matte för att få miljöträning och lite träningstips. Han var väldigt vild, ville inte alls sitta fast i kopplet utan sprattlade och gapade allt vad han orkade.
Jag fick några köttbullar och klickade raskt för att han fokuserade. På ingen tid alls hade han fattat galoppen och började bjuda sättanden i rask takt framför mig. Han blev väldigt fort otålig om jag sträckte tiden men vilken liten hund det var! I en enklare miljö hade han nog sprutat ur sig beteenden redan första passet. Han provade tassar och han provade buganden och lägganden. Riktigt härligt! Mitt all den här klickerglädjen gjorde jag mitt yttersta att förklara min syn på hundträning. Att välja positiv förstärkning och glädje. Att välja bort korrigeringar och tjat. Att alltid fundera på om hunden har en chans att förstå vad jag kräver av den, om den kan lära sig något.
Det var engagerade kursdeltagare som kom med bra frågor. Roligt!
Jag blir alldeles upplivad av sånt här! Det ger energi.
Kråka har också energi. Med två makabra döda lammhuvuden på tomten(ännu inte bortplockade efter slakten) kan hon gå häpnadsväckande långt i fritt följ. Sen får hon springa och gnaga och dra lite i dem, det är mumma tydligen :S
Med hostan nästan helt borta, bara frustanden då och då, börjar det bli dags för lite mer seriös träning. Jag ska ta några pass för att kontrollera vår status i de moment vi har. Sen blir det lite nya moment tror jag, är sugen på det. Rutan och fjärrdirigering tror jag blir kul att jobba med nu över vintern.
Hej hopp!
15 kommentarer »
RSS för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI
Kommentera
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
Jag vill också ha får! Å klart Kråka tycker värsta bra om ett par fårhuvuden, akta dig nu bara när hon fått smak på dem
Comment av Per T — torsdag 12 november, 2009 #
Kul med nytt inlägg! Vilken rolig valp och vad skoj att få sprida sin kunskap och sitt tänka till nyblivna hundägare, jag avudas dem som fick ta del av din inspiration! Kram!
Comment av villgott — torsdag 12 november, 2009 #
Äntligen ett inlägg
.
Jag skulle nog heller inte tycka att det var så hemskt att slakta då man vet att de har haft det så bra. Alternativet är ju inte ett dugg trevligt och det är det alternativ jag har, att inte veta och att inte vilja veta.
Skönt att Kråka är bättre, hoppas samma gäller för Bacillen.
Kursen förstår jag att du gillade att prata inför. Ofta är det ju helt vita blad som man har chans att påverka till en mycket roligare träning. Vilken tur du hade som fick låna en och visa lite praktiskt!
Comment av Madelen — torsdag 12 november, 2009 #
Vad roligt att få prata inför valpkursen! Perfekt att visa på en liten valp och att den svarade så bra. Kanske får vi några fler anhängare på klubben nu då!
Comment av Maria&Hera — torsdag 12 november, 2009 #
Perfekt belöning med lammhuven, du får ta med dem till klubben nästa gång
Comment av Anna Holmström — torsdag 12 november, 2009 #
Jag skulle också vilja leva ”på-landet-liv” där man kan föda upp och äta sin egen mat. Det är ju så det alltid borde vara.
Comment av Maria — torsdag 12 november, 2009 #
Ååh, lammstek, lammgryta med indisk kryddning lammkotletter – MUMS! Men det är klart att det är sorgligt – men helt naturligt.
Gonzo är frisk och träffas gärna när er hosta är borta.
Comment av Jessica & Gonzo — fredag 13 november, 2009 #
Så härligt att kunna äta djur som haft det bra! Vill också ha det så när vi flyttar hem igen. Lite kontrast mot vårat studiebesök på slakteri i veckan kan man ju säga… Vad roligt med lille valpen att du fick den att fatta galoppen så snabbt! Kram
Comment av VendelaDagnyOlle — fredag 13 november, 2009 #
Instämmer med de andra, härligt med eget kött. Kan tänka mig att Kråka också håller med, härligt med eget kadaver!
Kram // Anna
Comment av Anna H — fredag 13 november, 2009 #
ja att slakta egenuppfödda djur som haft ett gott liv är ju det bästa, även om det inte alls kan kännas så lätt.. men moraliskt!!! JA!
Härligt med valpen, vilken pedagogisk fullträff! Och härligt för Dig att få visa fördelarna med positiv träning, mitt i prick!!!!!!!!!
Comment av ylle — lördag 14 november, 2009 #
Isch, gillade inte alls att läsa om hur du ”belönade” Kråka genom att låta henne bita och slita i lammhuvudena. Förlåt, men kan inte riktigt förstå detta. Vad gör du när hon ev. vill bita i ”levande” lammskallar? Hoppas att du har en ”plan B” då för hur hon ska förstå skillnaden, utan att bli förvirrad:-) Hon har ju redan tidigare, mer än en gång, visat ”oönskat” intresse för att jaga fåren (när hon fick de jobbiga elstötarna).
Ja, ja, du vet förhoppningsvis vad du gör och varför. Ut och tävla med er nu! Sitter hemma i soffan och håller tummarna:-)
Anne med flock
Comment av Anne — fredag 20 november, 2009 #
Anne, jag är säker på att Kråka ser skillnad på ett levande får och ett dött huvud. Det är ju som att säga att man inte kan ge hunden rått kött för då kan den få smak på blod…
När hon blev rädd för staketet skulle hon inte jaga fåren, hon gick för nära av en slump, eller möjligen för att komma närmre mig.
De gånger Kråka vallat, dels på kurs, dels mina får(innan hon blev rädd) har hon inte på något vis gått för nära eller visat ”fel” intresse, tvärtom var hon riktigt balanserad.
Du behöver inte oroa dig.
Comment av bacillen — fredag 20 november, 2009 #
Hur gör jägare som låter hundarna jaga älg men inte rådjur då? Det borde vara ungefär lika svårt att se(och känna) skillnad på som ett levande, helt får och en fårskalle.
Comment av Mysla — fredag 20 november, 2009 #
Hallå!
Men kan inte hjälpa att belöningsmetoden med fårhuvudena berör mig illa. Finns säkert andra – mindre makabra – belöningsmetoder som Kråka skulle uppskatta precis lika mycket. Men, men, du gör som du vill så klart:-) Alla kan ju inte tycka lika i allt.
Skönt att höra att jag inte behöver oroa mig
Beträffande jakt/drev på älg (Mysla) resp. rådjur, så är det en helt annan sak. Handlar mycket om dressyr och inlärning, där man tränar hunden till viltrenhet av visst vilt.
Anne
Comment av Anne — söndag 22 november, 2009 #
Så klart finns det massor med andra lika goda belöningar!
Men just de dagarna efter slakten när de där kadavren låg på gården var de mycket åtråvärda. Det utnyttjade jag genom att ”kräva” prestation före hon gick kolla in dem. Det gjorde henne väldigt motiverad att göra bra ifrån sig, alltså funkade kadavren förstärkande för bra lydnad.
Dessutom är det så att Kråka är van vid att man får saker först sedan man jobbat för dem. Hon kutar alltså inte iväg till de där huvudena och sliter i dem ohejdat, utan när vi går på gården i närheten av dem frågar hon mig om inte lite fritt följ vore på sin plats, allt för att få lov att leka med dem lite. Ganska gulligt! Hon har alltså inte fri tillgång till dem och det vet hon om.
Nu ligger dock lammhuvudena i soporna sedan flera dar tillbaka
Comment av bacillen — söndag 22 november, 2009 #