Kråkas flygturer

..grep det mig…

Jag och maken var kyrkvärdar(nej det är inte bara gamla tanter som har den rollen..) i dag. Det var invigningsgudstjänst för ett sommarläger för barn och ungdomar från Ukraina. Inga vanliga välbärgade ungar på sommarläger utan barn och ungdomar från ett barnhem i Kiev. Församlingen här stöder barnhemmet och ordnar läger för en större grupp barn varje år.

Jag har inte varit speciellt engagerad i förberedelserna, vi har bara anmält att vi kan tvätta kläder åt barnen.

I dag kom de, barnen och ungdomarna som inte har det som våra barn och ungdomar. De kom med stora leenden och stappligt inlärda hälsningsfraser på svenska och engelska. De var uppklädda på ett, i min fördomsfulla värld, öststatsvis. Och jag föll som en fura, för leendena, för de öppna men vaksamma blickarna, för de tafatta tonårspojkarnas sprattlighet och för de grälla färgerna.

Deras ledares berättelse om stiftelsen Fadershuset som driver barnhemmet och deras arbete med att ta hand om och rehabilitera och hjälpa gatubarn gav mig rysningar och nån tår i ögonvrån. Flera starka ”mammor” vittnade om hur de tar in 5-8 barnhemsbarn i taget i deras egna familjer som är knutna till fadershuset. Dessa fungerar som jourfamiljer där barnen får vara i väntan på en adoptivfamilj(som är ganska ovanligt). I jourfamiljen lär man sig hur man lever i en riktig familj, både praktiska kunskaper som att äta med bestick, men också känslomässiga och sociala färdigheter som man bör kunna.

Vi fick höra starka vittnesmål om barn som blivit omhändertagna, till synes utom all räddning, men som under god omsorg och med massor av kärlek blivit starka smarta och glada!

Vi fick också höra underbart gripande sång. De hade lärt sig några svenska lovsånger som de framförde med underbara röster och de där stora vackra leendena.

Nästa år ska jag göra mer än tvätta deras kläder!