Kråkas flygturer

Jag är nämligen inte ett dugg svårflörtad utan går till vilka extremer som helst för att glädja min publik

Förresten ser jag ju inte alls ut att kräla…det ser ju nästan smidigt ut…eller nåt

Kråka spårar över stenmuren. Jag är glad att Anne inte fotade när jag krälade över….

Lilla K och jag på Hässleholms bk. Mat åt folket!

Jag hade nån sorts liten klickerdemo och visade ligg och sitt i framförmappen. Vet inte om någon begrep något men Kråka bjöd på fina snabba lägganden i alla fall. Hade kanske tydligare velat få fram att vår träning bygger på frivillighet och belöningar hunden vill jobba för. Nästa gång kanske jag kan få prova igen och vara mer förberedd.

Tack Anne för lånet av bilderna!

…men inte samtidigt som tur var!

På förmiddagen åkte Kråka och jag till klubben för att träna med Maria och Hera. Nu för tiden har vi båda tjejerna med på plan, Kråka står bunden när Maria tränar Hera och Hera är i bur när Kråka och jag kör. Det funkar himla bra! Kråka skäller när Hera leker som allra vildast och det är väl ofta det som är svårast för Hera också. Belgartjejor vill nog gärna polisa ganska mycket

Kråka och jag körde igenom några GF i framförmappen. Hon har lite svårt att bjuda sitt när jag går bakåt men det blir bättre och bättre.

Vi tränade långa fritt följsträckor och också några med koppel på, det var svårt, jag tror inte hon fattade först så jag fick klicka för kontakt bara, sen trillade poletten ner och hon begrep ordet fot.

Inkallningarna har blivit mindre tackliga men då och då smäller hon i. jag får bara inte fela henne för mycket för då slutar hon att springa, istället måste jag välja tidpunkt och avstånd så att hon gör rätt.

Platsliggning med hakan i backen var svårt i dag. Hon lyfte onödigt många gånger på huvudet och hässjade. Jag varierade var externbelöningen fanns och det var hon med på. Ska köra med mycket störnignar under en period och öka tiden. Svårast är ju när jag bara står rakt upp och ner framför och inget händer…då verkar hon glömma sig fort.

Hopp-sitt-hopp har vi slitit med en del. Har hon inte hoppat ut för kort så har hon hoppat snett eller inte alls… Det har helt enkelt varit svårt. Nu har vi pausat ett tag med det momentet och det verkar ha gjort susen. I dag hoppade hon rakt ut, lagom långt och vände bra och satt sig på kommando. Kul!

Apportering med klubbens apportbock. Först enligt lydnadsettan och sedan apellen. Bra!

I dag var det en del spanande i fjärran. Jag blir lätt urfrustrerad och vill pocka på hennes uppmärksamhet….ibland gör jag det också och har i och med det lärt henne att stå och spana/vänta mer.  Men idag var jag ganska duktig och väntade ut henne för att sedan höja frekvensen på belöningar för kontakt. En gång tog det dock så lång tid att hon faktiskt fick gå och bli bunden en stund. Jag gillar inte att göra så, och undviker att göra det för ofta, men ibland har det bra effekt.

Överlag en bra träning. Särskilt bra är det att ha med jyckarna på plan och träna på att tåla störningar. Nästa gång ska buren med, då blir det ännu bättre.

Tack Maria och Hera för i dag. Ni är bästaste tjejorna!

På eftermiddagen var tanken att lilla K och jag skulle rida ihop. Regnet vräkte ner. Och åskan brakade som bara den. Vi tog in kusarna som fick torka och käka hö, de var rätt nöjda. Vi får skjuta på ridningen till imorn. Nu ska vi åka till stallet och släppa dem på betet igen, säkert poppis!

Nu på digitalfototiden har jag knappt skrivit ut några bilder. Har inte fått tummen ur helt enkelt. Alla ligger på datorn eller på skivor. Men nu finns ju möjligheterna att göra en fotobok med sina bilder i. En riktigt bra idé! Tänk att göra en för varje år! Eller för varje barn! Och hundarna vill också ha böcker med bilder..

På FUJIdirekt kan man göra sig en fotobok. De har också ett erbjudande där man får en fotobok gratis om man skriver hundra ord om fotoboken på sin blogg. Det kan ju inte var så svårt.

Jag ska nog göra en bok om Kråka. Samla alla glada vilda fina bilder. Kanske också några av alla de misslyckade knäppa och fula bilder det blivit genom åren.

Eller så blir det en familjebok…en bok med kort på barnen och världens finaste man.

Eller en årsbok…men vilket år?

Svårt att bestämma sig!

Outhärdligt tidigt ringde klockan… Jag hade dessutom varit uppe alldeles för sent kvällen innan. G och jag har en semester(o)vana att se några avsnitt av en TVserie varje kväll (natt) Just nu är det sista säsongen av 24.

Snabbdusch och kaffe är fint för livsandarna och jag orkade hoppa in i bilen för färd mot Hässleholm och kennelträff.

Det regnade hela resan och även när vi kom fram…lajbans…

Men regn eller inte, det är alltid så mysigt att träffa Anne och Håkan och de vackra svarta. Kråka tycker också det, hon har en särskild attityd när hon är bland sina egna, lugn och avslappnad med snälla öron. Vi började med en blöt promenad hela gänget, det är rätt skönt att bara gå ihop och bli en flock.

Jag gick ut ett spår till Kråka. Skogen bestod av bokar och stengärdgårdar. Nån greve för över hundra år sedan fick hybris och tvingade sin personal att släpa ohyggligt mycket sten till ett myller av stenmurar. Vackert men märkligt. Spåret började med tre meter fram till en mur, över den och sedan vidare 50 meter och över en till. Totalt var spåret nog 250 meter, alltså inte så långt. Det innehöll tre apporter och slutet var en godisburk. Nån gång här slutade det att regna och solen sken på oss genom lövverket.

Efter en dryg timme selade jag på och startade. Kråka gled enkelt iväg och över murarna. Jag antar att såna hinder inte är några hinder i hundarnas ögon utan bara i våra(väldigt mycket för min kropp faktiskt )… Efter andra muren väntade en liten överaskning. Där stod en annan belgarägare och kissade. Mitt i spåret(!) Jag höll in Kråka och vi väntade artigt till han var färdig Jag trodde nog att krax skulle bli lite störd men hon fortsatte som ingenting, jättebra!

Resten av spåret gick väldigt bra det också, bra tempo och urbra pinnplockningar. De pinnar hon inte går rakt på vindar hon in och apporterar glatt. Som vanligt blev hon jätteglad över godisburken. Vinklarna gick bra idag, hon gick över nån meter, kollade av åt olika håll och gick sedan rätt. Inte ett svårt eller långt spår men ett jättefint spårarbete!

När spåren var tagna vallade vi en uppletskorridor. Den hade murar på båda sidor som borde funkat som nån sorts gränser…för människor återigen, de hundar som ville kolla utanför gjorde så helt utan problem. Kråka fick tre föremål utlagda av Anna(farmor) och min plan var att vara nöjd om hon hämtade två. Upplet har ju strulat lite för oss… I dag gick hon ut riktigt fint och fann föremål fort och lätt både på fullt djup och på mitten, alla tre! I fortsättningen ska hon inte få färre än tre föremål. Kan syrran finna sex ska väl  inte krax vara sämre va!

Angie kommer in med föremål.

När bruksnördarna tränade lekte mormorn och Kerstin hela tiden i skogen och i bilen. Prinsess- och hästlekar för hela slanten! Några svampar plockades och blåbär moffades. Kerstin hjälpte till med vallning av uppletsruta i full galopp och hade fälttävlan i en ruin.

När alla bruksat klart åkte vi in till Hässleholms brukshundklubb. Intill klubben pågick gigantiska agilitytävlingar. Det hade varit skoj att kolla lite tävlingar men det blev inte av.

Vi åt lunch tillsammans och det delades ut diplom åt de ekipage som tävlat till sig lite bra resultat. Vilken morot va! Nu kan vi kanske snart få ändan ur vagnen..

Under eftermiddagen tränades det lydnad i olika former. Allra först fick vi lite tips om hur man kan träna in apportering. Först visades bytesträning med godis i ena handen och apporten andra, en bra metod tycker jag om än lite tålamodskrävande kanske. Även mer kravfylld apporteringsträning visades. Den metoden där man öppnar hundens mun och stoppar(tvingar) in apporten, stänger munnen och berömmer. Inte så roligt att se tycker jag. Mig kvittar det ju, jag vet hur jag vill träna hund, men de som är förstahundsägare är kanske inte lika säkra? Den unga hunden som fick prova såg inte direkt lycklig ut, snarare oförstående och lite äcklad ut. På en osäker hund borde det ju vara bättre att träna med belöningstänk och frivillighet. Argumenten att det blir en bra och ”glad” apportering köper jag inte. Klart jycken apporterar glatt…den slipper ju tvånget då. När utebliven bestraffning/tvång/hot blir en belöning då är jag inte med. Till min uppfödares försvar vill jag skriva att det inte var hon eller någon från kenneln som visade detta utan en klubbmedlem som stod och kollade och kom med tips.

Anders och Mara visar fin apportering.

Lilla K leker häst, givetvis.

Kråka och jag tränade svängar i fria följet, höger ser fortsatt bra ut. Vi jobbade även med raksträckorna, det gäller att kunna gå långt, inte prova att stanna om det blir tråkigt . Filade även lite på ingångar i inkallningar, svårt i dag….hon börjar tveka om jag felar henne. Får plocka ner det och träna massor på bra ingångar. Platsliggning med hakan i backen gick bra, hon reste huvudet två gånger när jag lämnade henne men när hon låg kvar låg hon stadigt. En minut en gång och 45 sekunder en gång. Hunden bredvid satte sig upp men det bekom henne inte alls. I övrigt mös vi på plan med andra ekipage tränande runt om kring, bra träning!

Hela gänget. Kaosartad fotosession som vanligt

När vi tränat oss nöjda och trötta och eftermiddagen började övergå i kväll tackade vi för oss och åkte mot Lerberget och lokförarnas vandrarhem(rekomenderas!!) När vi kom fram tog vi en skön promenad längs stranden. Solnedgången var makalös förstås. Lilla K hade svårt att acceptera att havet luktar lite…ehum…annorlunda Både Kråka och jag njöt i fulla muggar av havet, sanden och dofterna.

Vi sov som stockar och vaknade pigga och glada. Semester i skåne liksom, vem kan vara slö eller seg då!

Kråka passar lilla K. Hon sov hos henne nästan hela nätterna trots värmen.

Bilfärd till Höganäs och outletbutiker i parti och minut. Vi shoppade loss lite kan jag säga. Mest nöjd är jag över ett par Tretornstövlar och ett Snö-armband. Lilla K köpte fotbollskydd och vaxduk att sy regntäcke till mjukishäst av…

En sen lunch åt vi på Rusthållargården i Arild….stööön så gott det var. Jag och mamma åt smörstekt spätta med potatis, sparris och en röra med räkor, curry, koriander och vitlök. Fullkomligt himmelskt! Kerstin åt kökets köttbullar med potatis och lingon. Hon sa det var de godaste köttbullarna hon ätit

När vi åt kom det ett riktigt åskväder och det var skönt att sitta inne då. Kråka satt i bilen men den stod ganska skyddad så hon var okej.

Väder ja…det har varit ganska ostadigt men över lag har vi haft tur. När vi satt i bilen en gång såg Kerstin och jag en tromb (snabelstorm ) uppe under molnen, den såg rätt stor ut men nådde nog aldrig ner till marken och den försvann fort. Den braiga kameran låg på rummet och jag fick upp mobilen lite sent då den nästan ver helt borta. Helt klart det häftigaste väderfenomen jag sett!

Mer strandpromenad i solnedgången. Och mer god sömn. Fast före det åt vi goda majskolvar och såg på TV med vandrarhemmets stamgäster. Lilla K har föreläst om sin häst och om ridning för alla som velat lyssna. Hon har även haft dressyruppvisningar på gårdsplanen Kråka har skött sig kalasbra. Hon har varit tyst i rummet när vi varit där allihop, fast när jag lämnat henne har hon gnällt. Hon hade också den stora vänligheten att inte äta upp en urfu….söt miniterrier som var stamgäst på vandrarhemmet. Den hade visst som vana att reta upp stora svarta hundar och hade följdaktligen blivit påhoppad några gånger. Men av nån underlig anledning fattade den och Kråka tycke för varandra och dejten fortlöpte smärtfritt….dock med hjärtat i halsgropen hos en viss matte

Finaste vännerna.

Under lördagen besökte vi Viken där vi fick skäll av sura hundhatande dryga stockholmstanter, Kråka gick visst för nära deras fancy piratbrallor och espadrillos… Vi badade underbart salt bad i Torekov där en miljard turister befann sig på hamnfest=parkeringsproblem. Vi handlade dyra smaskiga delikatesser i gårdsbutiken Tant Grön. Och vi åkte de långa milen hem.

Det är alltid så skönt att komma hem igen, till bästaste mannen, goaste sonen och finaste huset!

Snow Patrol – I Am An Astronaut

..två dagar i rad, nåt måste vara fel

I går var hovslagaren hos hästarna. Flisans fötter är helt okej, lite fickor som jag får hålla koll på. Tjära är bra! Dittes fötter har varit fula förut under skorna, nu med bra vård ser det väldigt mycket bättre ut.

Efter hästsysslor drog jag och Kråka till Sjövik för att spåra och mysa med Maria och Hera.

Det blev ett lagom litet spår till kraxet. Kanske 200 meter med ett par vinklar, två apporter och en godisburk på slutet. Jag tränar mig på att läsa hennes arbete och att stå stilla när hon släpper spåret eller ringar i vinklarna, och att inte styra och ha mig… Hon spårade i bra tempo med bra intensitet. Tog pinnarna riktigt bra och jag tror att det berodde på att jag gjorde en ministig med pinnar före vi gick på spåret, då hon fick förstärkning för att plocka pinnar till mig. I vinklarna tappade hon och ringade lite, i den ena var det nog viltdoft som lurade iväg henne några meter, men när jag stod stilla och väntade så fann hon rätt igen. Jag funderar bara på om det är rätt att göra så eller om man ska hjälpa henne mindre och faktiskt följa efter så att det blir helfel..??

Allt som allt ett bra spår och det var på tiden!

Efter spåret fick det bli lite uppletande. Koridoren var svår. Det blåste från alla håll och det var nog ganska mycket spår från rastade hundar också. Kråka jobbade ömsom bra, ömsom inte alls…. Uppletande är så svårt..men roligt!

När vi kom tillbaka till huset fick vi middag, fint med matlagande män En smaskig vinbärspaj och lite tjöt senare åkte jag hem. Tack för en bra eftermiddag, det behövde jag verkligen, på många plan.

I dag blev det lydnadsträning med Lena och Mille.

Jag tog med buren och passade på att burleka. Kråka skäller lätt för att få mig närmre(och har lyckats alldeles för ofta…). I dag fick det konsekvensen att tyget fälldes ner, var hon då tyst en stund blev det tyg upp igen. Under all tystnad blir det godisutdelning med ojämna mellanrum. Hon blev helt klart mer och mer tyst, men det är svårt för henne. Särskilt svårt när jag engagerar mig i Mille och Lena. Jag bör nog börja träna mer med öppen burdörr, kanske att det blir enklare att ligga tyst då och koncenterar sig på att vara kvar i buren…? Ska göra det nästa gång när vi tränar med Mille.

När Krax fick komma ut ur buren tränade vi svängar i fria följet. Helt plötsligt var högersvängarna heltajta…undrar hur det gick till ? Roligt! Helomvändningarna går också väldigt bra nu med den nya tekniken.  Körde frivilliga lägganden under baklängesmarsch och gjorde sedan med kommandon framlänges. I dag blev det 100% rätt på att skilja på stå och ligg! Jobbade med inkallningar och fick fela för dundrande in i mina knän. Minskade avståndet till mig och fick det rätt. Detta ska jag jobba på en del nu, har släppt igenom alldeles för mycket bus…. En bra sak är att hon håller tempot trots att jag minskar avståndet drastiskt. Bra balans mellan godisbelöning och lek idag, jag var en bra tränare Jyckefia lekte intenisvt och bra och kom tillbaka med leksaken(nästan) direkt. Hon tenderade till lite span i fjärran men jag tjatade inte utan tog henne bara i halsbandet och vände henne bort, sen fick hon be mig om att träna igen och det gjorde hon omgående.

Det funkar så bra med Kråka och Mille. Precis när jag ställt upp buren sa hon åt honom att den var hennes, men han svarar så fint, med nerfällda öron och bortvänt huvud, på hennes grinighet att hon kommer av sig och det blir inte mer. Samtidigt vet jag att om hon skulle ta i för hårt skulle han bli arg och hon skulle få veta att man inte får bete sig hur som helst. Han har väldigt tydliga signaler och gränser. Hon gillar honom och är inte rädd. Han får stå utanför hennes bur och titta in på henne utan att hon morrar, han får dricka ur hennes vattenskål alldeles intill henne. Han har nån sorts bra blandning av styrka och försiktighet som går hem hos Kråka…och hos mig, helt klart! När vi fikade hemma hos oss efter tränignen bjöd hon honom att rejsa och leka runt huset, det gör hon verkligen inte med många hundar! De låg också ihop i gräset under bordet när vi fikade. Fine fine Mille, en sån skulle vi ha!

Man kan inte annat än älska ett sånt huvud! Både insida och utsida!

Det är en gammal bild från i vintras men jag vill visa den ändå, man ser så tydligt hur snabbt Mille viker undan i en snäll lekinvit när Kråka uttrycker lite osäkerhet. Han läser henne så fint.

I morgon packar vi bilen….rättelse: I kväll packar vi bilen. Och i morgon åker vi till skåne för kennelträff. Ska bli så skojigt! Mamma och lilla K följer med och vi passar på att minisemestra några dagar också.

Vi har haft familjen J här i en vecka. Det har varit intensiva dagar med snickrande på lilla stugan, god mat, ridning, shopping, prat, skratt och singstar.

I torsdags var vi på Harry Potter and the half blood prince. En fantastisk film som både Joel och jag ville se om direkt! Jag älskar trollkarlsvärlden!

Så kom helgen och det var segling på programmet. Vi skulle segla ut till Pellholmen tillsammans med H&M och lite andra goa folk.

Tyvärr så blåste det nästan ingenting på vägen ut så det var verkligen snigelfart. För att inte resan skulle ta massor med timmar i gassande solsken fick vi bogseringshjälp. Tur!

Gamle Socksy var med. Han är 14 1/2 nu och går på sista versen. Men han är glad och go fortfarande. Kråka tycker inte om honom men det gick över förväntan den här helgen. Överlag var hon strålande. Jag hade ordnat att hon skulle vara hos Elsa över helgen, jag trodde inte att det skulle vara så enkelt för henne på ön med Socksy och främmande folk och ungar. Men så kände jag när vi närmade oss torsdagen att hon började bli trött av att ha huset fullt med gäster och då kändes det mer sjysst att låta henne vara med mig på Pellholmen än ensam i en ny miljö. Jag ångrar inte det beslutet, hon har umgåtts avslappnat med alla nya människor och barn, inga konstigheter alls. Hon börjar verkligen mogna vad gäller tillgängligheten. Härligt!

Utresan bjöd på en del dramatik. 2-kronan som Oscar och Joel seglade började ta in vatten och kapsejsade ideligen. En plugg mellan innerskrov och ytterskrov visade sig vara borta. Med hjälp av Lars och motorbåten kom de till slut in i hamn, trötta och blöta.

Kvällen var alldeles fantastisk, luften var ljummen och vattnet friskt. Joel provade vattenskidor för första gången. Svårt och tungt med seglartrötta armar. Men det gav mersmak i alla fall.

En pojke och hans hund. Kråka och Joel gick på upptäcksfärd runt ön.

Kerstin mös med lilla Malva. En egen lillasyster står på önskelistan…inget jag kan hjälpa till med tyvärr….

Pelle önskar lite mer vattenmelon. Trots att inte solen sken från en helt klar himmel var det väldigt varmt och skönt. Lite läskande melon var smaskens. Gabriel och jag hade dock varit trötta och snedtänt lite när det gällde planering av mat för dagarna på ön. Vi hade tur som fick smaka på av vad de andra så rikligt hade med. Det är inte enkelt att vara trötta och vimsiga med ansvar för många…

Lilla Malva äter melon under storasysters överinseende.

H&M myser. I magen väntar bäbis på att komma ut och bli älskad bortom allt. Jag önskar så att allt ska gå bra. Och att jag får vara en viktig person i bäbisens liv, såsom H&M alltid varit i mina barns liv.

Magnus och Sandra seglar in i hamnen. Hemresan var blåsig och de välte i vågorna. Blöta och frusna fick de sedan fortsätta seglingen. Brrrr… Jag är glad att båten jag seglade inte kapsejsade, med tvååring åttaåring och tre hundar i hade det inte varit kul alls.. Joel sa att det på håll hade sett ut som vi lutade ordentligt, men det var aldrig riktigt illa, G hade koll och jag gjorde som han sade med alla snören och grejor . Vi är så duktiga!

Nu är det måndag. Huset är tomt på gäster, det är riktigt skönt . Vi har mödosamt städat upp alla småpryttlar som lille busige Pelle spritt omkring sig, samt dammsugit upp alla dammråttor det blir efter en vecka med dubbelt antal invånare i huset . Nu har Joel åkt på scoutläger, där blir han hela veckan. G snickrar på lilla stugan, mamman kommer farande vilken dag som helst för att inspektera . Det är semester.

..upphittad och återlämnad.

I tisdags sprang en häst ur sin hage och till skogs. Ägare och vänner har varit ute och letat dag och natt.

Detta fick vi veta i går kväll när vi var och red Flisan och Ditte.

I morse vaknade jag halv sju av att Anneli(gäst i huset) väckte mig med orden ”det står en häst utanför”. Jag skakade liv i G och bad honom ringa P och säga att den bortsprungna hästen finns här. Det gjorde han yrvaket och utan frågor.

Den lilla islänningen hade blicit upphittad av en morgonpigg hundägare och ledd i hundkoppel upp till oss.

Jag satte på ett av våra koppel på lilla söta stoet och tog in henne i trädgården.

Så fick vi vänta en stund på att ägaren kom med transporten. Gissa om hon var glad!!

En riktig myshäst var hon, lilla Rönn, som hon heter. Mellan mysstunderna åt hon grönt gräs som att hon inte hunnit äta något alls under sina dygn i skogen.

Mera mys. Kattsing la sig hos gästande Pelle när han åt sin morgonvälling.

Min finaste eldkorg. Vi grillade marsmallows i/på/vid den. Smakens!

I kväll har vi varit i gbg och sett Harry Potter and the half blood prince. Urbra! Åh vad jag tycker om de filmerna, den ena bättre än den andra!

I morn blir det segling!

..grep det mig…

Jag och maken var kyrkvärdar(nej det är inte bara gamla tanter som har den rollen..) i dag. Det var invigningsgudstjänst för ett sommarläger för barn och ungdomar från Ukraina. Inga vanliga välbärgade ungar på sommarläger utan barn och ungdomar från ett barnhem i Kiev. Församlingen här stöder barnhemmet och ordnar läger för en större grupp barn varje år.

Jag har inte varit speciellt engagerad i förberedelserna, vi har bara anmält att vi kan tvätta kläder åt barnen.

I dag kom de, barnen och ungdomarna som inte har det som våra barn och ungdomar. De kom med stora leenden och stappligt inlärda hälsningsfraser på svenska och engelska. De var uppklädda på ett, i min fördomsfulla värld, öststatsvis. Och jag föll som en fura, för leendena, för de öppna men vaksamma blickarna, för de tafatta tonårspojkarnas sprattlighet och för de grälla färgerna.

Deras ledares berättelse om stiftelsen Fadershuset som driver barnhemmet och deras arbete med att ta hand om och rehabilitera och hjälpa gatubarn gav mig rysningar och nån tår i ögonvrån. Flera starka ”mammor” vittnade om hur de tar in 5-8 barnhemsbarn i taget i deras egna familjer som är knutna till fadershuset. Dessa fungerar som jourfamiljer där barnen får vara i väntan på en adoptivfamilj(som är ganska ovanligt). I jourfamiljen lär man sig hur man lever i en riktig familj, både praktiska kunskaper som att äta med bestick, men också känslomässiga och sociala färdigheter som man bör kunna.

Vi fick höra starka vittnesmål om barn som blivit omhändertagna, till synes utom all räddning, men som under god omsorg och med massor av kärlek blivit starka smarta och glada!

Vi fick också höra underbart gripande sång. De hade lärt sig några svenska lovsånger som de framförde med underbara röster och de där stora vackra leendena.

Nästa år ska jag göra mer än tvätta deras kläder!