Kråkas flygturer

Nån gång under förra året upptäckte jag arga kocken. Gordon Ramsay. Jag såg hans program Hell’s kitchen och mådde riktigt illa av det. Han skrek och betedde sig illa, svor och kallade folk för de mest opassande epitet. Inlärning när den är som allra sämst, i princip enbart negativ förstärkning och positivt straff. Att de där stackars deltagarna över huvud taget fixade att laga den enklaste omelett är för mig en gåta.

Nu har ett liknande koncept kommit till sverige i form av Arga snickaren (på femman, se det inte!). En snickare som kommer hem till folk med ofärdiga renoveringar och ”hjälper” dem. Om det nu är till någon hjälp att bli kallad för idiot, bli skriken på eller att få känna sig totalt misslyckad, inte bara som hemrenoverare utan också som människa?

Är det här det nya braiga programkonceptet? Det som triggar tittarna? Ett passande koncept i raden av städprogram där tanter förnedrar och sänker folk med att rota efter skräp i deras lägenheter, eller nannyprogram, där barn utsätts för förnedrande  diciplineringsförsök av uppgivna föräldrar påhejade av bastant barnflicka med polyper?? Borde inte utvecklingen leda oss bort från strafftänkande och mot belöningstänkande istället?

Till arga kockens försvar så har jag sett hans program The F-word (efter hans restaurang i London). Det är ett rätt bra program, där han uppvisar en mycket mer mångsidig sida, en klart bättre än den skrikande kränkande sidan. Han är så klart inget monster, det är ett spel. Ett spel som skapats av pengahungriga producenter som tror att vi går igång på att se översittare trycka ner vanliga människor. Gör vi det?