Kråkas flygturer

På klickerforum och andra ställen snackas det just nu och huruvida klickerhundar är mer eller mindre väluppfostrade än traditionellt tränade hundar.

Jag har ingen aning. Kanske.

Mina hundar tycker jag själv, har en okej vardagslydnad, de kommer nästan alltid när jag ropar och går och lägger sig när jag ber dem.

Men väluppfostrade vet jag inte… De tigger vid bordet om det luktar för gott, de hoppar på folk för att hälsa och de ligger(bor) i soffor och sängar. De skäller dessutom högljutt när det kommer någon, eller när de tror att det kommer någon. De tar plats helt enkelt.

Jag har inte prioriterat annorlunda. Hade jag velat ha det på nåt annat vis hade jag tränat de beteendena, svårare än så är det ju inte.

Människor som kommer hit kan säkert ha olika åsikter om hur bra det är…

Jag är inte på något sätt främmande för att hindra mina hundar att fritt umgås med folk som inte vill det, hundarna stängs då och då in i ett annat rum för att inte skrämmas eller vara för närgångna

Men jag måste skriva om nåt bra! Om nåt härligt, nåt som gör mig varm ända in i hjärtat.

För någon vecka sedan var min svärmor och hennes make ”Prosten” här över en natt. De är inte speciellt hundorienterade alls, bara vanligt folk

Och trots att de förmodligen aldrig själva skulle välja att ha husdjur så accepterar de utan vidare mina djur som självklara medlemmar i vår familj.

Både hundar och katter hälsas på som vore de, tja inte barnbarn kanske, men i alla fall vänner som man inte träffat på ett bra tag.

På frukosten hoppade Kråka upp bredvid Prosten i kökssoffan och satte sig nära. Hon kikade längtansfullt på frukostmackan. Hon fick inte smaka men välkomnades som självklar och fick sitta och språka med Prosten en stund där på soffan. Sött!

Jag är så glad för det. Det är inte en självklarhet. Eller så är det det….

David Wilcox – Language Of The Heart