Kråkas flygturer

Idag skrittade kerstin Flisan för första gången på över tre veckor.

Det gick inte bra. Hon haltade efter ca 15 minuters lugn promenad.

Just nu känns det urpissigt, asledsamt och många fler fula adjektiv att vara hästägare åt en himla underbar men halt liten ponny.

Ännu mer dumt, naivt, blåögt och klantigt känns det att ha köpt en häst som faktiskt hade en anmärkning på veterinärbesiktningen. En liten markering på vänster bak… Och jag blev övertygad om att det innebar ingen fara, tvärtom var det inte alls konstigt att en 18årig häst visade lite stelhet och markerade i några steg vid böjprov. Nu vet jag inte vad jag ska tro men står med en halt häst som inte kan ridas. Står med en häst som vi, men särskilt lilla K kommit att älska väldigt mycket.

Nu blir det vila igen och sen kanske vi får köra till veterinären för att kolla noggrant vad som felas i kusens ben. Tur att hon är försäkrad.

Jag är så himla ledsen! Vill inte visa så mycket för lilla K, vill inte att hon ska veta att jag funderar över om det här kommer att bli bra..om hästen kommer att hålla, om vi kan ha henne kvar..  Kvar förresten, man kan ju inte sälja en halt häst så vad återstår då? himlen?   Nä, nu går jag väl händelserna i förväg men det är så ruttet det känns nu. Vad som hände med det positiva tänkandet vet jag inte, det flög sin kos, eller så kröp det upp i nåt mörkt hål och gömde sig…ja det var nog vad som hände.