Kråkas flygturer

Tänk att man kan knöka in åtta personer i vårt lilla hus, nästan helt utan problem. Visst blir det rörigt, men det brukar det bli även när vi bara är fyra..

Kråka och BamBam fungerar tillsammans! Det går så himla bra, jag kunde inte drömma om att det skulle gå så himla bra! En enda gång har Kråka sagt åt Bamis, vid en kvarglömd matskål, och mycket mycket balanserat, bara en dov morrning. Ute skuttar de runt och leker eller bara filurar omkring. Otroligt skönt! Jag är stolt över min lilla kraxmaskin.

När fåren kommit i går råkade Kråka, utan att få en elstöt, ta sig in i hagen, hon sprang(helt utan att lyssna på mina rop förstås) runt fåren som var ganska långt bort och vallade dem tillbaka till grinden. Lugnt snyggt och balanserat, inte tillstymmelse till hetsjakt, bara vallning. Häftigt! Jag är dock ganska säker på att när försiktigheten inför fåren har försvunnit så skulle det bli mer och mer jakt. Jag gillar inte tanken på att Kråka tar sin in i hagen och övar vallning på egen tass…. Därför tänkte jag att det vore det fint om hon faktiskt märkte att det är el i staketet… Och knappt hade jag tänkt det förrän hon hukade sig för att smita in men råkade gå emot och få en stöt, hon skrek till och kutade ut fort som ögat, och då fick hon en pärla till. Resten av gårdagen höll hon sig på behörigt avstånd till fåren, för nog såg det ut som att hon förknippade smärtan med fåren. Inte det optimala, jag hade hellre velat att hon förstår att staketet är ont.

Bacillen lyckades också gå emot tråden lite och fick en stöt, han nästan dog och sprang in, han skulle nog aldrig drömma om att valla några får efter det….men man vet aldrig. Han tycker i alla fall att fåren verkar helt onödiga.

I morse hade Kråka nog nästan glömt det otäcka. Hon vågade gå nära staketet men var lite avvaktande mot fåren, skällde på dem när de stod nära eller stirrade på henne. Får stirrar, det är vad får är bra på, deras ögon är som gjorda för stirr, Kråka begriper inte, än mindre gillar det.

Så hände det! När jag var inne hos fåren gick hon emot igen. Rakt på med näsan tror jag. Och himmel vad hon skrek, och sprang! Så var hon puts väck!

Vi letade och ropade runt gården en bra stund och längs vår väg, ingen Kråka. Så tog vi bilarna och åkte åt varsit håll, jag åkte skogsvägen, G åkte byvägen. När jag åkt i skogen en bra stund kom G åkande med kraxet i bilen. Han hade plockat upp henne nere i byn, två kilometer hemifrån. Hon måste ha dragit rakt genom skogen. Skönt att inget hände! Man hinner tänka många tankar om hemska saker när man letar bortsprungen hund.

När vi kom hem var hon rädd och låg och ville inte vara ute. Nu på kvällen har vi varit ute och hon håller sig på avstånd när jag går till hagen, men leker med mig i trädgården. Dragningen in i huset är stor, och hon är spänd ute, vi får se hur länge det håller i sig. Jag ska naturligtvis se till att hon inte får gå nära staketet för fler stötar nu, utan får lära sig ett bra sätt att hålla avstånd när jag går till fåren. Antingen en gräns där det lönar sig att hålla sig bakom eller avancerad platsliggning, vi får se vad som blir bäst.

Dramatisk dag som ändå började bra med en ordentlig, skön och välbehövlig sovmorgon. Våra gäster gick upp tidigt för att åka iväg på heldagsutflykt till andra vänner i närheten. Jag passade då förstås på att lufsa runt i bara mässingen städa och plocka i ordning. Nu i kväll har vi njutit en underbar pastasallad, det är god sommarmat tycker vi.

Snart är vi fullt hus igen!