Kråkas flygturer

så måste man känna om man har ett så fantaaaastiskt roooligt jobb som jag!

Det finns en människa i min närhet som så fort jag nämner något om mitt arbete i allmänhet, och om jag nämner att jag är trött i synnerhet, blir helt ”åååååååw aaaaaaaw vilket uuuunderbart jobb du haaar” osv…

Och visst, jag har ett himla kul arbete, inget snack om saken. Troligen bland det roligaste man kan göra…

Men även ett roligt arbete blir självklart vardag eller slitigt och stressande och faktiskt jobbigt, i alla fall emellanåt.

Ibland är jobbet fortfarande jättebra men jag är trött, stressad och ur form. Det måste jag väl få bli?

Jag tänker inte alltid vara tacksam och lyrisk över ett arbete som jag kämpat mig till, en utbildning jag kämpat med och kommit in på på grund av bra betyg.

Jag har desutom varit sjuk ett himla tag och vägen tillbaka är inte alls utan vägbulor.

Efter en dag som i dag, tröttsam, stressande och jobbig blir jag inte upplyft när en som ska vara min vän över huvudtaget inte lyssnar utan dessutom klagar och ojar över sitt eget inte så roliga arbete.

Tydligen mer befogat att bli trött när arbetet inte är sååååå fantaaaastiskt som mitt. Beats me.

Jag är i alla fall rätt trött i kväll, märks det eller?

Hussen var underbar(som vanligt iofs) och la ett spår till Kråka i går kväll också. Spår två kvällar i rad hör inte till vanligheterna här, det kan jag villigt erkänna.

Spåret bestod enligt beställning av tre apporter med 75 meters mellanrum.

Kråka startade fint. Lite yvigt spårande. Hussen var med och kollade så vi höll oss i skinnet, vilket nog är bra ett tag. Kråka är så duktig med pinnarna, hon griper direkt och glatt!

20 meter innan sista apporten råkade vi ut för en märklig och stor störning. På grusvägen som gick 50 meter parallellt med spåret kom två tonårsflickor gående, skränandes som värsta vilddjuren. De gjorde ljud som ur en skräckfilm. Kråka höll på att svimma. Så äckligt och hemskt! Hon skällde och vrålade på dem. Tjejerna hörde förstås hunden men antingen fattade de inte riktigt att det var en rädd hund eller så sket de i det och löjlade sig bara för de slutade inte utan gapade vidare. När de var ur hörhåll tog Kråka upp spåret igen lite tveksamt men fann sista apporten fint. Jösses!

Hussen ska få vara med i fortsättningen ett tag för att vi säkert ska vara på rätt spår. Eller så lägger jag spåren själv. Kråka kollar in snitslarna så jag måste antingen sluta med snitsling eller göra dem pyttesmå. Att sluta helt känns inte alls bra för då hamnar vi nog i tjotahejti….

Har jag sagt det förr eller???? Vi behöver och vill spåra oftare.

Hur som helst kändes det mycket bättre med detta spåret än förra. Hejja oss

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Jag var hos Bianca i går också.

Jag har köpt en tömkörningsgjord och i går provade jag den för andra gången. Första gången konstaterade jag att den totala bristen på manke gör att gjorden lätt snurrar. Så nu tänkte jag att bakselen blir bra att sätta på så kan den inte snurra.

Selningen gick fint, jag såg att hon spände sig lite men slappnade av fort när vi gick iväg. Så kom vi ner påängen och började jobba i skritt, hon är duktig och lyhörd men gapar en hel del, vi får se om veterinären hittar nåt i munnen på henne eller om jag får börja prova andra bett.

Så bad jag henne att trava och så fort hon kände att bakselen låg an mot rumpan ballade hon ur fullständigt! Hon sparkade vildsint och rusade runt mig på volten. Jag orkade precis hålla henne och var väldigt rädd att utrustningen inte skulle hålla.

Till slut lugnade hon ner sin tokgalopp och jag kunde hala in henne till mig och stanna henne, men hela tiden sparkade hon som en galning bakåt mot selen. Inte förrän jag monterat loss den lugnade hon sig.

Jag ville inte sluta med en så tråkig bild för ögonen så vi fortsatte att jobba i skritt och kort trav på liten volt. Hon skötte sig så fint då och var helt avslappnad i steget efter en liten stund.

Nu känns det väldigt avlägset att köra henne framför vagn nånsin igen när jag såg hur galet rädd hon blev bara av selen mot rumpan. Men långsamt långsamt ska jag i alla fall vänja henne vid bakselen igen, det måste gå, med mycket morötter och tålamod ska det gå.

Mitt finger som skadades i olyckan förra gången slets upp…men jag har röntgat det i dag på jobbet och det är ingen fraktur i alla fall.