Kråkas flygturer

…talat med min lilla häst i dag. Klappat på henne och lovat att det nog inte blir korvfabriken trots allt. Har borstat av henne och känt över henne. Ett sår på insidan av ett bakben fann jag, bara ett skrapsår, inget allvarligt. Vi kikade på henne i trav för att se eventuell hälta, men det syntes inget alls, skönt. Det kändes bra att sköta om henne men samtidigt kändes det tydligt att vi inte riktigt litade på varandra. Jag funderade för första gången när jag rörde mig bakom henne om hon faktiskt kunde slå mot mig, tråkig känsla som jag inte känt förut. Men nu kände jag mig plötsligt osäker. Bianca iakttog mig hela tiden med en ny blick i ögonen…eller så övertolkar jag, jag vet inte.. Hur som helst så gosade vi lite och smaskade lite godis, det var mysigt.

Fick också veta att ponnysarna varit ute på ett vådligt äventyr kvällen innan olyckan. Bonden skulle med hjälp av sina barn ta in dem på kvällen, när han stängde grinden och barnen höll varsin häst slet sig Bianca och strax även den andra. De gick inte till stallet utan kutade ut på vägen och fortsatte i full gallopp en bra bit. När P skulle fånga dem fick han en spark i magen av Madicken. Alla hade varit ganska uppjagade, det var en otäck upplevelse med hästar ute på en stor väg. Om detta påverkade det som hände mig med Bianca i går vet jag inte, men helt klart är att runt dessa små hästar händer det grejjer nu. Himla trist är det, men man kan konstatera att de är inga optimala barnhästar. En häst som tappas på väg från hagen ska stanna eller gå in i stallet, inte kuta i väg all världens väg.

Selen är sönder och behöver lämnas in till sadelmakaren för lagning. Jag vill inte köra på ett tag, men ska ändå laga den så att jag kan börja med tömkörningen så fort andan faller på. Vi ska också lägga ner mer energi på ridningen, lilla K och jag. Bianca behöver röra på sig om hon ska må bra.

Jag vill nog så snart det går flytta hem henne hit. Det skulle kännas bättre att jobba med henne här hemma, det kommer kanske att vara ett stort arbete att få henne trygg och riktigt körbar igen och jag vill jobba på det i lugn och ro, små steg i taget. Det skulle vara enklare att göra det hemmavid. Men då måste det stängslas och byggas ett stall/vindskydd. Till sommaren får det bli.

Tja…det verkar som att det blir mer hästeri, helt knäckt blev jag inte. Men jag påmindes om att det inte är nån lek, att det krävs ett engagemang på heltid att ha häst. Det funkar inte, för mig iaf, att bara ha hästen några dagar i veckan i ett annat stall. Funkar inte att bara åka ner och ta ut hästen på allehanda äventyr och tro att det ska fungera. Jag behöver leva med hästen på ett annat sätt för att jag ska känna mig trygg, det är förstås ingen garanti mot olyckor men jag skulle ändå känna mig tryggare.

Jag har ont i massor av muskler i dag. Fingret är blått, axeln är inte riktigt brukbar, och ett knä och en vrist ömmar vid belastning. Blåmärkena skiftar i vackra färger runt om på kroppen. Mörbultad var ju ordet.

Tack för er omsorg här på bloggen, för kommentarerna. Ni är kloka och vänliga, jag uppskattar det enormt!