Kråkas flygturer

Jag är troligen knäpp. Det första jag gör är att, efter ett långt bad där jag legat och lokaliserat mina skador och blåmärken, sätta mig vid datorn för att skriva ner vad som hänt.

Jag skulle köra Bianca. Jag var förväntansfull och glad, hade hittat en ny väg att utforska. Spänner för ena skakeln och när jag gör det händer något, hon gör ett skutt framåt och verkar sen bli rädd för sig själv eller vagnen som ju naturligtvis skuttar med. Hon gör några rejäla bakutsprång och kastar sig åt vänster, där jag står. Jag faller in mellan hästens sparkande rumpa och rockarden hängandes i knävecken över ena skakeln. Jag har tag i en töm och drar för att få stop, det går förstås inte, det enda det leder till är att Bianca rör sig i en cirkel på stallplan och ut på vägen. Jag försöker lönlöst bromsa med hela min tyngd mot marken. Hon hoppar och sparkar vilt hela tiden, några av sparkarna träffar mig, en rejält på axeln, de andra touchar nog bara. Jag hamnar till slut mer under skaklarna och släpas i gruset med sidan ner. Bianca har fått över ena benet över högerskakeln och sparkar inte rakt bakåt, det är troligen det som gör att jag inte får så många sparkar rakt på mig. Efter en stunds hoppande och sparkande med mig på släp under rockardens skaklar, fastklämd, får hon benen rätt. Jag ser bakhovarna ännu närmre och släpper till slut taget, låter vagnen åka över mig och hästen galopperar iväg på vägen. Hon viker in på en annan gård 50 meter bort och fastnar med rockarden i en buske, där blir hon stående tills jag sprungit i kapp. Jag är grymt snabb trots allt när det gäller.

Jag spänner loss hästen och konstaterar att selen gått sönder. Hon är upprörd och fortsätter att slå en stund efter att hon kommit loss. Jag leder henne upp till stallet, sätter in henne i boxen och selar av. Vid en snabbkontroll verkar hon oskadd, fysiskt i alla fall. När jag går ner mot gården där vagnen står stannar en bil med en man i, han har sett mina hundar vid vagnen och undrar om jag behöver hjälp. Bara att han tilltalar mig får mig att börja gråta, av chocken. Jag får hulkandes och snorandes ur mig vad som hänt och han frågar om jag är skadad, jag säger nej, för jag känner ingenting, ännu. Han hjälper mig att hämta vagnen och jag hämtar hundarna. Stackars mina hundar! De var som vanligt bundna i vagnen i selar för att springa med på körturen, det har vi gjort massor av gånger och det går alltid bra, de är vana och hästen är van. Jag brukar dock tänka att det är en risk jag tar, att nåt kan hända när de inte kan ta sig loss. I dag hände det. De satt fast och fick springa med på den här helvetesturen. Jag har så dåligt samvete att jag gråter bara jag tänker på det. Det kommer inte att bli några häst och hundturer i kombination mera, det är ett som är säkert.

När jag kommer upp till stallet och mannen åker iväg med mina försäkringar om att jag är okej så lägger jag mig i höet en stund och bara grinar, låter chocken rinna ur mig. När jag lugnar mig känner jag att jag har ett finger som svullnar, en axel som känns knasig och massor med blånader och skrapmärken runt om på kroppen. Jag ringer snyftandes till maken som kommer som ett skott till stallet. Han hjälper mig med hästarna ut i hagen och skjutsar sen hem mig. Så badar jag och känner att så här mörbultad i kroppen vet jag inte när jag var sist.

Vad gäller hästen vet jag inte vad jag känner. Jag förstår att det är läge att börja om från början med hennes körning. Jag vet inte hur noggrant inkörd hon är. Om de har tränat på skrämmande saker, hur mycket träning de lagt ner på att stå still vad som än händer. Troligen har de skyndat på lite för fort, det är lätt hänt med en okomplicerad liten häst. Körning är så mycket mer komplicerat är ridning. Jag menar inte att skylla på de som kört in henne när det nu är jag som klantat till det och hästen är skrämd för körning. Men jag vet vilket stort jobb det är att få en körhäst riktigt körbar, inte bara i enkla lägen utan också fungerande när det krisar. En häst ska inte börja slå vilt omkring sig på stallbacken för att vagnen rör sig bakom den. Jag känner mig mycket osäker på det hela, vet inte vad jag vill, om jag orkar lägga ner det jobbet som krävs…jag vet inte ens om jag vill köra igen alls. Vill jag ens se hästen? Jag är chockad, jag inser det.