Kråkas flygturer

För er som undrat och blev skrämda kan jag meddela att det var lite min mening…något måste man ju roa sig med när livet i övrigt ter sig ganska grymt…

Detta var vad som hände.

När jag skrivit blogginlägget i tisdagsnatt om att Kråka ville träna mitt i natten gjorde jag henne till viljes och tränade i köket en stund. Sedan fick jag ont i magen. Ont på samma sätt som i höstas när cystan bråkade…jag mådde även illa och svettades. Efter ett par timmar hade smärtan ökat i intensitet och jag försökte väcka min man som inte är världens enklaste att få liv i mitt i natten…

Efter lite resonerande bestämde vi oss för att ringa ambulans…det visade sig i efterhand vara ett mkt klokt beslut även om jag då mest tyckte det var pinsamt, jag var ju inte precis döende. Men varken att köra själv eller att väcka barnen mitt i natten var några alternativ så ambulans fick det bli.

Det tar en bra stund för en ambulans att ta sig ut till oss i skogen och vägarna är skumpiga, det känns extra mycket när man har en mage som håller på att gå i bitar. Att kräkas i en ambulans är också en upplevelse…

 På sjukhuset fick jag vänta, vänta och vänta…som vanligt… Inte förrän jag ramlat i golvet, och blivit liggande, på väg till toan förstod de att jag nog inte mådde så fint.

Efter att ha blivit lite undersökt och skickad på ultraljud kom jag tillbaka till akuten, ingen hade funnit nåt att anmärka på, mer än mina smärtor …Då fann de helt plötsligt inget blodtryck längre. Tempot höjdes och jag blev stucken sexton gånger innan de fick in en kanyl så att jag kunde få dropp och därmed få upp trycket en smula. När blodtrycket blev mätbart igen var det 100/43. Nu kom Gabriel och kastades direkt in i faktumet att något var ordentligt fel men ingen visste ännu vad. Under hela den här tiden hade jag känt en skärande smärta i axlarna…jag trodde jag hade spänt mig i ambulansen och klagade inte…men nu började det göra så himla ont så jag påpekade det. De ruschade i väg mig på en CT-röntgen och det konstaterades att jag hade vätska i buken. Därav smärtan i axlarna, när det blir trycke på diafragman retas nerver som ger dessa symptom. I det läget gick det inte att se var vätskan kom ifrån men operation var en självklarhet.

 Jag har utvecklat en nästan pervers njutning i att åka i sjukhusets kulvertar…I taket flimrar rör och lampor förbi…det fläktar skönt…man hör snabba fotsteg…det känns som att det går väldigt fort, vilket G kunde bekräfta då han fick kuta med på väg till op.

 På väg in i operationssalen var jag vaken, lugn och samlad, nöjd med att snart inte ha ont. I efterhand känns det verkligen skönt att inta hunnit med att bli rädd. De känslorna hanterar jag hellre nu efteråt. Dödsångest är en obehaglig upplevelse.

 Att vakna efter en operation är en märklig känsla, jag är både glad att vakna samtidigt som sömnen känns som en oerhört enkel och skön väg att ta. Men vakna måste man och även försöka ta in vad som hänt och vad som nu ligger framför. Ordentligt tillkvicknad fick jag för första gången klart för mig omfattningen av operationen jag just genomgått.

I min buk hade tre liter blod runnit ut från ett kärl i en äggledare, orsak: ett utomkvedshavandeskap. Min kropp hade varit på väg in i chocktillstånd och det hade varit nära ögat på operationsbordet. Fyra påsar blod och två påsar plasma hade de givit mig.

 De följande dagarna har gått åt till att komma upp ur sängen, kissa en miljard gånger, vara yr i mössan, komma i sängen igen, få fler blodtransfusioner, stickas för fler blodprover, vara ledsen, vara glad, längta hem, tala med goda vänner och kär familj i telefon, sova dåligt, titta på tv, bli starkare, komma underfund med hur man förhåller sig till tanken att man just överlevt….

 Väl hemma igen är jag trött, så oerhört trött. Alla säger att det är så efter en så pass stor blodförlust plus den mentala aspekten…så jag får finna mig i det ett litet tag. Jag oroar mig en hel del över infektionsrisken som är ganska överhängande…jag vill så himla gärna INTE bli mer sjuk, inte få feber och ont igen, inte åka tillbaka till sjukhuset.

 Jag bloggar öppet om det som hänt mig, för mig är det en viktig kanal. Jag kommer att fortsätta göra det, skriva av mig hur jag mår kring det som hänt. Det känns skönt att få beskriva för alla och för mig själv vad som hänt. De som ringer lär få höra alltihopa noga beskrivet, det känns som terapi.

 Jag söker inte medlidande, bara medkänsla….vilket jag också fått i stora mått!

Tack för era kommentarer, att veta att jag fanns i era tankar betydde en hel del!

 Jag är glad att jag lever!