Kråkas flygturer

Barnen har i en månads tid velat åka till sjön för att bada. I dag gjorde jag dem till viljes….

Att det var iskallt i vattnet behöver jag väl knappast säga…men kul hade vi! kråka badade mycket och gärna, tyckte bollen var värd att rädda trots att den flög långt iväg med nya bollkastaren. Jag blev lite förvånad, förra året när hon var bäbis badade hon bara med mig…men hon har förstås blivit tuffare. Roligt!  Båda ungarna badade mer eller mindre…jag nöjde mig med fotbad

tvärnit! ”det är freeeezing!!”

”jag fångar bollen varje gång!”

min stajlande sötmygga!

kråka röjde i sjögräset i strandkanten.

Mer bilder från doppet finns här! 

Klockan halv 8 i morse vaknade jag av att Matilda ylade från undervåningen. Jag rusade ner och möttes av en flämtig och upprörd gammelhund. Vi gick ut och hon kissade och bajsade…När vi kom in gick vi till soffan och jag märkte att hon andades häftigt och verkade ha väldigt ont. Märkte också att det vällde fram blodblandat var ur hennes underliv! Pyometra alltså! Tempade henne och den var hög. Jag ringde djursjukhuset och frågade om vi kunde åka in…. Gick upp och väckte G och berättade, då tyckte han vi skulle ringa distriktsveterinären så att hon fick dö hemma som vi planerat… Vetten kunde inte komma direkt utan skulle plåstra om en skadad häst först. En lång och tidvis plågsam väntan började. Vi tog ut en filt på gräset under apeln och la oss på. Matilda var lugn men visade tydligt att hon hade väldigt ont, hon häsjade ibland och darrade… ibland gick hon i väg och försökte krysta, hela tiden rann det ymnigt ur henne. Medan vi väntade på filten grävde G en grav i en vacker björkdunge bakom huset, han fick slita hårt med den steniga marken. Joel letade efter en gravsten som han sedan mejslade in ett stort M i, så fint! Kerstin fanns runt omkring och servade pappa med vatten och mig och matilda med pussar, de behövdes!

Veterinären kom vid 13. Bara jag och Matilda väntade under apeln, de andra var inne efter att ha pussat farväl. Vi talade lite sedan satte hon kanylen. Matilda drog en sista suck och somnade in. Väldigt lugnt och odramatiskt, det kändes att hon var helt trygg.

Min fina familj samt Kråka fick komma ut och se, känna och gråta. Vi bar henne i ett blått lakan till graven. Den fina stenen pryder nu hennes sista viloplats. Kerstin sa att hon nog redan träffat Svea i hundhimlen….det tror jag med.

Sista bilderna på Matilda, från gårdagen. Vi satt ute och pratade med våra gäster på eftermiddagen och hon kom och låg hos mig en stund.

(jag är naturligtvis ledsen, saknar henne redan oerhört! Men den just nu rådande känslan är en besvikelse över mitt eget handlande! Jag har så dåligt samvete! Jag har ju sett att hon kissat mycket de sista dagarna! Jag borde ha tempat henne varje dag, då hade jag märkt uppgången! Pyo borde varit min första misstanke när hon slutade äta! Jag skulle fått veterinären i onsdags att undersöka noggrannare! Jag vet egentligen inte riktigt vad som kunde gjorts annorlunda, en OP hade ändå inte varit att tänka på med en så gammal hund….men ändå!! jag som är utbildad borde ha handlat annorlunda, jag kunde sett till att det inte gick så långt….)